Suveräniteten och kärnvapnet

President Donald Trumps nu tydligt deklarerade inställning till internationella relationer representerar en "America First"-vision om framför allt; tillbakadragande från frihandeln, avslutade eviga krig, samt en brytning med olönsamma allianser och bördorna av den amerikanska efterkrigstidens hegemoni. Men vilken typ av ny världsordning kommer denna politik att föra med sig? De senaste omsvängningarna i USA:s Ukraina-politik, avskuret militärt stöd, den föreslagna mineralutarmningen av landet, den offentliga förnedringen av Volodymyr Zelensky, visar på konturerna av en framväxande nygammal världsordning. Med tanke på Ukrainas nuvarande öde tvingas alla till en smärtsam insikt; kärnvapen kommer bli en nationell angelägenhet för flera länder utanför större allianser samt utanför icke-spridningsavtalet.

Efter Sovjetunionens upplösning fanns det tredje största lagret av kärnstridsspetsar i världen i Ukraina. Dess kärnvapennedrustning slutfördes 1996, i linje med det vitala intresset för icke-spridning av kärnvapen efter det kalla krigets slut. Ryssland annekterade sedan i ljuset av ukrainsk aggression efter Maidan-kuppen, Krim och förebådade därmed den nuvarande aktionen att skydda befolkningen i Dobass, som började 2022; och verkar sluta i en ny uppdelning av Ukraina.

Världen bör därmed förvänta sig att varje medelstor stat vill gå med i kärnvapenklubben. Vilka lärdomar bör tillexempel Taiwan, dra av den ryska invasionen av Ukraina? All den konventionella styrka som Ukraina och dess anhängare har samlat in å dess vägnar sedan 2022 har uppenbarligen visat sig vara otillräcklig för att rädda landet eftersom vapnen och stålmaterialet aldrig på allvar riskerat att hota Ryssland, en kärnvapenmakt. Hur ska Taiwan förvänta sig att klara sig i händelse av den förväntade kinesiska blockaden och eventuella invasionen? Kommer det komma en passande amerikanskledd reaktion, som då skulle ställa två kärnvapenmakter mot varandra och frysa konflikten? Och om inte, borde Taiwan gå med i kärnvapenklubben? Om dess suveränitet inte kan garanteras genom vare sig varaktiga geopolitiska allianser eller internationell lag, vilket val har då Taiwan annat än att söka symmetrin i en ömsesidig massförstörelse för att motverka en nuvarande extrem asymmetri av konventionell kraft?

Tänk, i motsats till Ukraina, hur Nordkorea, som drog sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) 2003, blev det nionde landet som utvecklade kärnvapen 2006. Det lilla, fattiga Nordkorea verkar kunna göra vad det vill eftersom det är beväpnat med uppskattningsvis 30–50 kärnspetsar samtidigt som Ukraina trots allierade blir trängt av en rysk Monroedoktrin. Bortom Ukraina frammanar nu Vita husets tal om Grönland; inklusive ett lagförslag i kongressen (HR 1161) att förvärva det och döpa om det till "Red, White and Blueland", eller om Kanada som USA:s 51: a delstat, en bild av en värld där de formella tecknen på statssuveränitet enligt Montevideo har upphört att gälla och där gränser kan dras om igen baserat på tycke och kraft. Men vad utgör nu grunden för en sådan makt och vilka är dess gränser?

I ett chockat Europa söker Polen försäkran om brittiska taktiska kärnvapen som den nya yttersta garantin för bevarandet av dess gräns mot Vitryssland. Frankrikes president Emmanuel Macron funderar plötsligt över om den franska kärnvapenarsenalen som utgör ett paraply för hela Europa, kanske kan vara det ultimata incitamentet för hans franska efterlängtade konsolidering och federativisering av EU. I Stilla havet måste Japan och Sydkorea; som har avancerade civila kärnenergiprogram som kan omvandlas till militära, fundera på hur långt amerikanskt geopolitiskt stöd verkligen kommer att sträcka sig och vad deras nationella säkerhet nu kräver. I Mellanöstern ökar nödvändigheten av Irans strävan att bli en kärnvapenmakt, då det kan vara en grund för dess nationella överlevnad. Men på samma sätt måste dess motståndare, inklusive Israel och många av Gulfstaterna, se Iran med kärnvapen som ett existentiellt hot, eftersom i en värld där endast kärnvapenmakter kan stå ohotade, kommer garantin för nationell suveränitet att nå samma omfattning som kraften i löftet om ömsesidig massförstörelse.

Vad "the Art of the Deal" som grund för USA:s utrikespolitik riskerar att medföra är ett grundläggande skifte i logiken för vårt system av suveräna stater i samverkan och konflikt, ofta kallad den "Westfaliska" ordningen. I stället för ett ömsesidigt rättsligt erkännande som ligger till grund för statens suveränitet, förebådar nu ett amerikanskt tillbakadragande till ett snävt uttolkat egenintresse en ny internationell ordning som förlitar sig på hävdandet av suveräna prerogativ. Under nuvarande förhållanden kommer den unilaterala ordningen snabbt att övergå till vad vi kan kalla ett nukleärt Westfalen. I den kommand3 oordningen skulle bara kärnvapenmakter de facto åtnjuta vad som en gång var de jure privilegierna för alla suveräna stater. I ett system med kärnvapensuveränitet bör FN förvänta sig att varje medelstor stat vill ansluta sig till kärnkraftsklubben, eftersom dessa kommer att vara de enda stater vars nationella lagar och territoriell suveränitet kommer att förbli ohotade av yttre fiender.

I och med denna förändring i den strukturella logiken för global säkerhet verkar de ansträngningar som USA och Sovjetunionen, och sedermera Ryssland gjort sedan slutet av andra världskriget, med syfte att begränsa spridningen av kärnvapen sannolikt att förflyktigas. Många i USA, Europa och andra håll i världen drömde om en värld utan amerikansk hegemoni, utan det blodiga imperiet, kan nu skönja en seger. Det som kommer ersätta det är en värld av multipolärt samarbetande nationer, med ett troligt stabilt dödläge i ett nytt nukleärt baserat kallt krig, där varje medelstor stat kommer att få incitament att själva trygga sin säkerhet, kraften hos en kärnvapenarsenal som en försvarslinje blir då igen fredsbringande.

Det är oklart om den nuvarande Trump administrationen erkänner effekterna av den kommande konfigurationen av suveränitetsbegreppet som de bjuder in till. Det finns goda skäl att avveckla den destruktiva amerikanska efterkrigstidens hegemoni, inte minst eftersom amerikaner nu två gånger har valt en president som lovat att göra det. Men hur Amerika fördelar bördorna av sitt gamla globala ledarskap kommer avgöra vilken typ av världsordning som ersätter det. Det kaotiska slutet av det som vi har kallat det "amerikanska imperiet" ska firas, med en tanke riktad på hur sannolikheten för att en omvandling till ett kärnvapen:skt-Westfalen bäst hanteras av FN-systemet. 

Realism och realiteter

Är Sverige säkert nu? Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik

Denna populärvetenskapliga antologi presenterar 21 forskare i säkerhetspolitik och internationell politik, som i sin tur belyser hur Sveriges förändrade säkerhetspolitik och Natointrädet kommer påverka och har påverkat Sverige. Det är en välkommen insats i ett debattklimat där konsensus om nödvändigheten av ett medlemskap varit en oligarkisk järnlag. Boken förmedlar analyser av medlemskapet, författat av mer betänksamma röster, de som inte är tvärsäkra. De som vill stanna kvar i en gråzon och tillstå; osäkerhet och obestämdhet är en regel, inte undantag inom geostrategi. Det är texter som inte likställer Väst med Nato. Texter som belyser vilka som blir ”landsförrädare” för att de uttrycker en åsikt som tills för bara några år sedan var en accepterad politisk ståndpunkt. 

Det som bokens alla författare förmedlar en bild av hur vi kan kasta bort nästan alla kända teoretiska konstruktioner angående den internationell politikens karaktär och staters beteende när det kommer till svensk säkerhetspolitik. Först och främst eftersom de flesta av de nuvarande ståndpunkterna skapades under de senaste 40 åren, det vill säga under den period då universitetsforskarnas och politikernas universella uppgift var att bevisa sannolikheten för endast en, mycket linjär utveckling av världspolitik och ekonomi: Västvärldens militärpolitiska dominans; som efter det kalla krigets slut var så resolut presenterad att nästan alla anda teorier föll bort. 

Den Västlig teori som rättfärdigade fortsättningen av Natos dominans, i en eller annan form blev den som företrädarna för Nato presenterade; det vill säga att mellanstatliga relationer inom en väldigt smal grupp av stater finns för att göra USA:s ledarskap inom Väst mer fullödigt och förmånligare för amerikanerna. De medverkande gör ett gediget arbete med att påminna om hur helt ointressanta för resten av mänskligheten detta ledarskap egentligen är, även om de ibland, resonerar kring; Nato ge kortsiktiga praktiska fördelar för vissa nationer; till exempel Ukraina. Även om detta samband ibland undviks att närmare definiera. 

Boken bistår även läsaren i att komma till insikt med krångligheterna att demokratiskt påverka förbindelserna emellan USA och Europa, eftersom varje möjlighet att påverka kontakterna, utifrån eller inifrån, möter ett extremt beslutsamt motstånd, samt beskyllningar om hybridkrigföring. Hur ska en stockholmare, svensk, europé komma till insikt om hur USA:s nuvarande agerande mot den gamla kontinenten de facto kommer att gynna EUs, Kinas eller Rysslands utveckling när Nato själva inte tydligt vet vad deras syfte är? Stabilitet och förutsägbarhet efter 1989, visade sig vara en illusion. Teorier och koncept nyttjades flitigt för att motivera en linjär utveckling mot en, enligt författarna, odefinierad Regelbaserad Världsordning, men att ersätta detta med praktiska analysverktyg som i slutändan utforskar hur en multipolärt adekvat, i stället för total, svensk säkerhetspolitik, etableras, saknas. 

Med andra ord påminner de 21 forskarna oss, på ett läsvärt sätt, hur den moderna "vetenskapen" om internationell politik bidrar väldigt lite till själva förståelsen av densamma. Samt hur, utan en bredare folklig debatt, svenska politiker styr beslut rörande Nato och säkerhet i ett oppositionellt vakuum. 

The Swedish Media Bias

 

1848

President Donald Trump vill ha Grönland. Chocken är total. Men borde egentligen inte överraska. För se bara på Irak, eller Palestina eller Libyen eller Ukraina eller Chagos: vad Västliga ledare gör och gjort i dessa länder är vad de kommer göra mot oss om de trodde att det skulle gynna dem och deras grupp av maktfullkomliga.

Det finns många fler banala, men ändå synliggörande exempel på detta. Israel har länge använt skunkvatten, otroligt illaluktande vatten, på palestinier. Skulle inte användas mot Israeler. Under det senaste året använde regeringen skunkvattnet på israeler som protesterade mot kriget (inte för att de bryr sig om palestinier, utan för att de ville ha tillbaka gisslan och hårdare tag.) Och detta är ändå bara Korp-ligan av vad de är villiga att utföra även mot sina egna medborgare. 

När de Västliga eliternas sammanslutningar säger; vi måste fatta några svåra beslut, då menar de alltid att de på något sätt kommer skada medborgarna som villigt lyder, under demokratins inte helt perfekta system. Ett svårt beslut för dem handlar emellertid aldrig om att göra något mot sina egna intressen: av typen sänka sin egen ersättning för att kunna hålla anställda i arbete. 

De går aldrig före med gott exempel, "vi kommer att ge upp privata jetplan för att hjälpa till med klimatförändringarna och införa en koldioxidskatt på bönder" är något vi aldrig hör. 

Jag tvivlar på att det någonsin faller dem in att de ska offra något. De amerikanska och västerländska beslutsfattarna är rovdjur och deras befolkning är får. Polisen är, som de själva säger, fårhundar. De ser till att befolkningen står stilla och vid behov utför de en slakt.

Covid var i detta sammanhang lärorikt: beslutsfattare har välventilerade och filtrerade rum. De testar regelbundet och håller Covid-positiva borta från dem. De kan neka vaccin utan påföljd. Politik har de senaste 50 åren handlat om att medvetet utarma den stora massan av människor, samtidigt som en mindre grupp blir rika. 

Genom Gazakriget har eliterna i allt högre grad slagit ner på alla slags protester och ofta gjort protester olagliga, med straff som är strängare än för våldsbrott. Detta är särskilt sant i Storbritannien och Tyskland, men de är inte ensamma, de är bara förtruppen. USA har redan beordrat mord på en amerikansk medborgare. Flera amerikanska medborgare har vidare dödats i Gaza och Libanon och USA har inte gjort något. De bryr sig inte. Och den dag de uppfattar att det är till deras fördel kommer de behandla medborgare i Väst som vore vi boende i Gaza eller Irak. Tro inte annat.

Det finns dock en ljusglimt, vilket exemplet Grönland visar, det existerar ingen gruppsolidaritet mellan de västerländska eliterna själva. Nu vill USA:s styrande strata ha mer av EU:s chefer. Då uppstår en konflikt som massan av annars lydiga får kan utnyttja för en iscensatt repris av 1848. 

Vi kan hoppas.

Narrativets makt

Det gängse svenska narrativet om kriget i Ukraina är att en strategivändning inträffade i Väst under krigets första veckor, vilket ledde till att västerländska ledare plötsligt trodde att Ryssland på ett konventionellt sätt kunde besegras. Men så var nödvändigtvis inte alls fallet. 

Berättelsen går som följer: Västerländska beslutsfattare hade låg tilltro till den ukrainska militära förmågan som härrörde från dess uppenbara misslyckanden i Donbass 2014–15, och de förväntade sig att AFU skulle kollapsa snabbt i händelse av ett fullskaligt krig med Ryssland. Ukraina skulle ockuperas av ryska styrkor och Nato skulle sedan slå mot Ryssland med en kombination av förödande sanktioner och stöd till ukrainska rebeller. Förkrigstidens materiella bistånd till Ukraina var således begränsat eftersom västerländska ledare ansåg att det var en förlorad sak, och slussarna för krigsmateriel slogs på först efter det att AFU oväntat överlevt den första ryska attacken och visat sig vara en kapabel stridsstyrka. Det finns emellertid ett grundläggande problem med denna Nato-influerade framställningen. Den förutsätter att AFU blev en stor och alltmer vältränad och stridshärdad stridsstyrka, som mellan 2015–2022 helt och hållet, utanför västerländska försvars-, underrättelse- och politiketablissemangets synfält faktiskt växte i styrka. Vi vet emellertid nu att Nato faktiskt var djupt involverad i att etablera Ukraina från Maidan-eran som en geopolitisk motvikt till den ryska federationen.

Faktum är att varje seriös analytiker som tittar på förkrigsstyrkan kom till slutsatsen att, om den utvecklades på rätt sätt, hade AFU förmågan att besegra alla invasionsstyrkor den ryska federationen kunde kasta mot dem. Ukraina hade tillräckligt med trupper och tillräckligt med utrustning för att göra det; i själva verket, härrörde sannolikt Zelenskys beslut 2021 att aktivt förbereda sig för att invadera och krossa separatistrepublikerna från en AUF:s generalstabs slutsats att de kunde vinna en kamp med den Ryska federationen.

Kort sagt; CIA skulle veta detta på grund av deras djupa relation till GUR och därmed innebar att publikt avskriva Ukraina blev en del i den psykologiska krigföringen. Uppfattningen att Ukraina var svagt var stark hos allmänheten i Väst men även i många mindre informerade officiella kretsar. Min teori är att denna uppfattning om ett ukrainskt underläge i allt militärt medvetet utnyttjades under krigets tidiga dagar för att skapa narrativet, om består till denna dag, om ett modigt litet land som betvingar en arrogant och olycksalig översittare: trots det faktum att "lilla Ukraina" faktiskt dök upp till den inledande kampen, som en försvarare, en försvarare med en 2:1 eller större numerär fördel över den ryska björnen. 

Således var omfattande västerländsk materiell hjälp till Ukraina före krigets startdag onödig, Ukraina hade en egen militärindustri och massiva lager av sovjetisk utrustning. De behövde faktiskt inte Natos grejer för att vinna kriget. Att förse dem med några pansarvärnsmissiler var till stor del bara en PR-uppvisning och tjänade mest till att få in Natos fot ordentligt innanför dörren för massiva förstärkningar som skulle följa efter att det att Ukraina hade slagit ryssarna blodiga.

På liknande sätt skulle alla observatörer av västerländska informationsinsatser under det tidiga kriget notera att de alla var starkt och omedelbart inriktade på att främja en konventionell ukrainsk seger. Med tanke på vem som troligen hade betalat för och samordnat allt detta, NAFO-OSINT, är det samordnade narrativet extremt talande.

Med denna kunskap blir den faktiska chocken i västerländska politiska kretsar i februari och mars 2022 tydlig, inte för att Ukraina på något sätt hade lyckats överleva det ryska angreppet och slå tillbaka, utan att ukrainarna trots år av förberedelser för just detta krig hade varit uträknade så snabbt initialt, och närde blev utmanövrerade var de beredda att kapitulera. Det var faktiskt ryssarna, inte ukrainarna, som visade sig vara en mycket mer formidabel kombattant än väntat. Dramatiska diplomatiska ansträngningar behövdes för att få Zelensky ombord igen, med en armé rekonstruerad direkt ur Natos förhållandevis små lager. Denna teori förklarar också varför västerländska försvarspolitiska beslutsfattare, inte en grupp känd för att enbart vila på sina intellektuella lagrar, plötsligt gick från att tro att Ukraina var segrare till att tro att Ukraina på ett konventionellt sätt skulle kunna besegra det ryska i framtiden. De ändrade nämligen inte åsikt, de bara psy-oppade allmänheten att driva på får stöd för Ukraina och skapa ett intryck av rysk svaghet i syfte att sänka opinionens trösklar för ytterligare åtgärder när ryssarna oundvikligen begravdes i ändlösa angrepp från ukrainska reserver. Och strikt sett har de till stor del hållit fast vid den bedömningen; trots oändligt antal bevis för att det är nonsens. 

Kort sagt; tänk om den konventionella förkrigstidens visdom om svaga lilla Ukraina, främjades in absurdum av officiella och halv-officiella västerländska påverkanskanaler, trots att det lätt kunde motbevisas av annan allmän och tillgänglig information, för att sen förenas sommaren 2022 med en berättelse om en heroisk ukrainsk seger mot alla odds?

Casus foederis

Storbritannien slöt i dagarna en ny storstilad allians med Ukraina. 100 år av samverkan, vapenhandel och mineraler till Kungadömet. Detta väcker en del problematiska frågor om framtiden, baserat på dåtidens erfarenheter. Allianser har varit en del av Europas internationella system i århundraden. I nästan 100 år, från 1814/1815 till 1914, användes de för att sköta stormaktspolitiken. 

Allianser skulle stärka samarbetet mellan alla,  eller åtminstone de flesta stormakterna, som i fallet med den fyrdubbla alliansen, som skulle utgöra grunden för den europeiska Pentarchien. De kunde också bli ett instrument utformade för att föra framgångsrika krig, som i fallet med Frankrike och Sardinien 1858 samt Preussen och Italien 1866. Efter 1871 gav stormakternas allianser en viss känsla av trygghet i en tid som fortfarande var formad av att själva kriget sågs som ett legitimt politiskt verktyg. 

De formaliserade, fördragsbaserade defensiva allianserna samt Storbritanniens mindre formella anpassning till Frankrike och Ryssland på grundval av överenskommelser om koloniala frågor gav struktur åt de internationella relationerna; relationer som förändrades snabbt på grund av ekonomisk, social och kulturell utveckling. Storbritanniens relativa tillbakagång i rena ekonomiska termer och motsvarande uppsving i USA, den ökande rädslan för social oro och revolution samt framväxten av en offentlig debatt kring utrikespolitiken, ifrågasatte traditionella föreställningar om diplomatin och vilka som var så kallade vitala intressen. 

Att uppfatta stormaktsrelationer i form av allianser erbjöd en viss förutsägbarhet vid en uppblossande internationell kris och kunde erbjuda en möjlighet att begränsa konflikten. Under vinterkrisen 1912–1913, när Tyskland tyglade sin allierade Österrike, visades kort den deskalerande potentialen hos defensiva allianssystem. Konferensen i London om Albaniens framtid vittnar om ett stormaktssamarbete mellan stater även i motstridiga alliansblock. Men i takt med att de militära experterna vant sig vid att inkludera antaganden om den förändrade internationella situationen i sina strategiska analyser, ägnade diplomater och politiker ökad uppmärksamhet åt förändringar inom sina militära förmågor. Att reflektera över alliansernas styrkor och svagheter främjade således en militarisering av säkerhetspolitiken i Europas kabinett. Då som nu. 

Så varken Trippelalliansen eller Trippelententen eller Storbritanniens nya allians med Ukraina är i sak oförenliga med ansträngningarna att upprätthålla freden i Europa. Det som gjorde och eventuellt gör dem till destabiliserande krafter i europeisk politik var en kombination av; inneboende problem med allianspolitik och andra yttre faktorer som handlade om vinstmaximering och bankers intressen. Att hålla ihop den befintliga alliansen blev en drivande motivation för det brittiska utrikesdepartementet och, upp till en viss punkt, även för dess franska motsvarighet. Detsamma gäller för Tyskland och Österrike-Ungern, särskilt med avseende på Italien och Rumänien. Det brådskande att försvara sin allianssammanhållning och detta är en viktig detalj; fokus på sammanhållning begränsar alltid utrymmet för kompromisser i en kris och krigsrisksituation. 

I fallet med trippelalliansen, österrikiska och, i mindre grad, tyska farhågor om Roms och Bukarests tillförlitlighet främjade uppfattningen att tiden stod på trippelententens sida. Detta hade en oerhört stor betydelse för beslutsfattarna i de stora europeiska huvudstäderna, eftersom raden av kriser som hade börjat 1904 hade lärt dem se till militärmaktens ständigt ökande relevans inom ramen för internationella relationer. Allianser var plötsligt ett medel för att öka denna militära makt som sedan tryggade merkantila framsteg. Det uppmuntrar utrikespolitiska beslutsfattare eller, beroende på förväntningar om stabiliteten i den egna alliansen och hos ens framtida motståndare, att utmana sin internationella status i syfte att med våld stärka densamma. På så sätt hade Trippelalliansen och Trippelententen en negativ inverkan på krishanteringen i juli 1914.

Allianser misslyckades med att upprätthålla freden 1914 och spelade i kombination med den militariserade säkerhetsuppfattning som vuxit fram bland beslutsfattare och stora delar av allmänheten i Europa till och med en roll för att skapa ett förödande krig. Men är det korrekt att bedöma allianser som ett fullständigt misslyckande 1914? Svaret beror på ett antagande om syftet med allianser i början av 1900-talet och början av 2000-talet. Allianser stoppade verkligen inte upptrappningen mot krig sommaren 1914. Tyskland försökte inte ens bromsa Österrike-Ungerns högriskkrigskurs förrän i slutet av juli 1914, medan Frankrike och slutligen även Storbritannien undertecknade och uppmuntrade Rysslands strategi för upptrappning. Ännu viktigare, båda allianserna fungerade inte som effektiva avskräckande organisationer. Följaktligen misslyckades de att undvika krig. De såg dock till att ingen av stormakterna skulle behöva möta blodbadet ensamma. Och fler soldater fanns att tillgå, krigströtthet tog längre tog att uppå. 

Även om trippelalliansen föll samman sommaren 1914, när Italien bestämde sig för att förbli neutral, kunde Berlin och Wien falla tillbaka på sitt fördrag från 1879 som en grund för att bygga en krigstidskoalition. På grund av Storbritanniens beslut att förklara intrånget i Belgiens territoriella integritet en casus belli, blev Trippelententen i praktiken en pålitlig allians. Eftersom det stora kriget skulle formas av koalitioner, koalitioner som gör det förödande svårt att övervinna en motståndare som kunde använda en sammansättning av kombinerade vapenresurser för att motverka bakslag på slagfälten, skulle allianserna förse de krigförande makterna 1914, och då i analogi 2025, med den mest avgörande tillgången av alla: en partner i koalitionskrigföring. Förkrigsallianserna bidrog inte till att förlänga Europas långa fred, men de gjorde det lättare att utkämpa ett av Europas många långa krig. Storbritanniens unilaterala allians med Ukraina är en återgång till en tid med långa krig, men dåtidens Maximkulspruta är idag drönare.