Tystnad, tagning, Nato-propaganda

Det senaste decenniet har en omfattande kampanj bedrivits för att tysta samhällskritiska röster. I huvudsak har det skett helt öppet även om det också varit mer dolt. Det har förekommit att slutna facebookgrupper avslöjats vilket lett till medgivande från några av de berörda att de varit medlemmar. Arbetsmetoderna hos hemliga nätverk har avslöjats med hjälp av läckt eller hackat material från nätverkets datorer och metoderna sedan bekräftats av nätverkets ledare. En enskild företrädare för en anonym grupp med ”journalister, forskare och andra” som varit verksam under många år har också trätt fram utan att de blivit klarlagt vilka de övriga är. 

Men överlag har den omfattande kampanjen skett inför öppen ridå och mött påtagligt lite samlat motstånd. Detta trots att konsekvenserna drabbat många enskilda, rörelser och hela sektorer i samhället. Att mäktiga intressen hos både näringslivet och staten varit allt starkare inblandade borde också lett till reaktioner men så har knappast varit fallet. Genomgående med få undantag har de flesta valt att försöka försvara sig själva eller sin egen organisation. Ett undantag är Civil Rights Defenders som i rapporten Ett år med Tidöavtalet gått igenom den samlade utvecklingen i nuläget. 

Försämringen för möjligheten och rätten att yttra sig har i huvudsak skett efter tre linjer. Den första har varit att tysta de mest framträdande kritiska rösterna och därmed skrämma andra. Den andra har varit att frånta hela eller stora delar av det samhällskritiska civilsamhället dess legitimitet. Den tredje har varit att angripa finansieringen av de kritiska rösterna. 

Svenskt Näringsliv segrar i kampen mot Aftonbladet

Utvecklingen längs linjerna tog i alla tre fallen fart 2016 med den av Svenskt Näringsliv finansierade tankesmedjan Frivärld som pådrivande. Då inledde medarbetaren Jacob Ljungman på Frivärld en attack på Aftonbladet med hjälp av Utrikespolitiska institutet i Finland (UPI). Detta utan att hans bakgrund hos det delvis LO-ägda Aftonbladets huvudmotståndare på arbetsmarknaden framgick och inte heller hans bakgrund som tidigare anställd av moderaten Gunnar Hökmark i Bryssel och partipolitisk huvudmotståndare till tidningen. Denna attack ledde till slut till seger för Svenskt Näringslivs intressen och att kultursidans redaktör Åsa Linderborg fick avgå. 

Ljungman tillsammans med Aino Huxley hävdade i rapporten Fog of Falsehood att Aftonbladet bröt med god journalistisk sed därför att kultursidan drev en kampanj mot utrikesminister Carl Bildt. Varför opinionsbildande sidor i en tidning inte kan publicera flera artiklar som är kritiska mot en minister framgick inte, det kan snarare beskrivas som god demokratisk vakthållning. Än märkligare var påhittet att kultursidan drev en kampanj. Det främsta exemplet bestod av en artikel med flera författare publicerad på Aftonbladet debattsida. En medarbetare på kultursidan hade också kritiserat Bildt även om rapporten inte uppmärksammade det lika mycket. Genom att ges ut av utrikespolitiska institutet i Finland och dölja bakgrunden hos författaren som anställd av en av Svenskt Näringslivs tankesmedjor gavs anklagelserna en falsk neutral prägel.

Året därpå 2017 i januari publicerades en artikel i en brittisk tidskrift om rysk desinformation i Sverige av Martin Kragh och Sebastian Åberg, forskare respektive praktikant vid Utrikespolitiska Institutet (UI). I artikeln förs liknande anklagelser fram mot Aftonbladet som de som Ljungman spridit. Artikeln får stor spridning i Sverige och internationellt. Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att författarna “analyserar också värddjuren för spridande av Putins världsbild.” Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg pekas särskilt ut. Hon svarar i Aftonbladet med att Kragh och Åberg har “hårdvinklat, vantolkat eller helt enkelt kokat ihop något” och förtiger “allt som motsäger deras påståenden”. 

Artikeln får skarp akademisk och journalistisk kritik från flera håll. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och fd socialdemokratiska ministern Pierre Schori tillbakavisar artikelns kritik mot att motstånd mot värdlandsavtalet är att sprida rysk desinformation. Jordens Vänner tillbakavisar också författarnas anklagelser mot medlemmen Tord Björk (undertecknad) som lätt kan identifieras via uppgifterna i artikeln. 

Kragh backar från det han skrivit om Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen men för samtidigt fram nya anklagelser mot Aftonbladet. I Sveriges radio berättar han att en grupp “journalister, forskare och andra” under “en längre tid” bevakat spridning av rysk desinformation i Sverige. Gruppen som inte namnges sägs har gjort “ett större gräv” som ska komma att avslöja skribenter på Aftonbladet Kultur. Uppgifterna i Kraghs artikel och ytterligare material som skulle avslöja hur skribenterna kunnat mingla med Europas fascister på Krim visade sig inte stämma. Istället valde Expressens kulturchef Karin Olsson att namnge de personer som Martin Kragh anonymiserat under rubriken “Hemliga namnen i studien om Kremlfjäsk”. De nu namngivna personerna anklagades knappast för vad de sagt utan för att de hade vistats i fel sammanhang. 

I mars 2017 publiceras en ny version av artikeln. I den stryks kritiken av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, socialdemokratiska tidigare ministrar och riksdagsledamöter från Miljöpartiet. Kritiken mot flera anonymiserade personer vars hemliga namn avslöjats i samarbete med Expressen kvarstår eller skärps. Sammanlagt publicerades ett hundratal inlägg i debatten under året om artikeln.

I november 2018 blev Mathias Cederholm först i Sverige med att uppmärksamma läckt eller hackat material från det brittiska projektet Integrity Initiative i facebookgruppen Källkritik, fake news och fatagranskning. Uppgifterna fick han från den amerikanska hemsidan Moon of Alabama. Med hjälp av 2 miljoner pund byggde projektet upp ett nätverk runtom i Europa som med några få undantag arbetade dolt. Det leddes av före detta brittiska militära underrättelseagenter för att samordna journalister, forskare och andra aktörer inom säkerhetsapparaten effektivare inom och mellan länder med det påstådda syftet att motverka rysk desinformation. 

Det blev en skandal särskilt när det visade sig att Integrity Initiative drev ett Twitterkonto där brittiske opinionsledaren Jeremy Corbyn smutskastades. Projektets ledare Chris Donelly medgav på Youtube att de arbetsmetoder som beskrevs i de läckta materialet var de som projektet använde sig av och syftade till. Det som blev strid om i en del länder var om de namn i nätverket som nämndes bara var tilltänkta eller om de verkligen värvats till den hemliga verksamheten. Särskilt kontroversiellt var att Martin Kragh var omnämnd som ledaren för nätverket i Sverige. 

Kultursidans redaktör Åsa Linderborg gick i clinch med Expressens kulturredaktör Karin Olsson. Debatten i pressen fick fart i början av 2019. Linderborg ifrågasatte Kraghs artikel och koppling till brittisk säkerhetstjänst. Debatten vände helt om jämfört med 2017. Det läckta materialet hade inte bara uppmärksammats på den amerikanska hemsidan, i brittisk press och många andra håll. Det hade också uppmärksammats av ryska medier. Därmed avfärdades inte bara aktuella påståenden om att Kragh kunde vara kopplad till brittisk underrättelsetjänst. Även kritiken mot Kraghs artikel 2017 där ryska medier inte deltagit avfärdades som början på en rysk kampanj mot Kragh av ett stort antal ledande journalister och professorer. När Kragh lämnade in sin anmälan av Aftonbladet till pressombudsmannen tystnade all debatt helt även i all rödgrön statsunderstödd press. Undantaget var den bidragsoberoende bloggen Svensson som publicerade det upprop som aktiva i folkrörelser ställt sig bakom för att försvara de freds- och miljöröster som Kragh och andra attackerat. 

Linderborg fälldes i Pressens opinionsnämnd och avgick som kulturredaktör. Aftonbladet tystades och drog många andra med sig när drevet gick mot alla som försvarat sig mot Kraghs anklagelser. Europas överlägset största socialdemokratiska tidning i både upplaga och andel av pressmarknaden som den mest dominerande tidningen i Sverige lät sig dras ner i smutsen. Till skillnad från alla enskilda och mindre organisationer som drabbats av hetsen mot oberoende freds- och miljöröster hade Aftonbladet alla nyhetsmässiga och granskande journalistiska resurser som behövs för att stå emot de som anlitas av utrikespolitiska instituten, Svenskt Näringsliv och dess tankesmedjors attack på tidningen. Istället gick Aftonbladet i sömnen i ett Sverige där de bidrog till allt större tystnad. Detta medan 200 år av fredspolitik avfärdades, Svenskt näringsliv jublade och NATO medlemskap står för dörren. I det nya Sverige vill Svenskt Näringsliv att det ska vara tyst. 

Avslöja motståndarnas propagandatrupper

Utvecklingen efter den andra linjen startades av Ben Nimmo som år 2016 i hemlighet var anställd för projektet Integrity Initiative. Nimmo bidrog till Svenskt Näringslivs offensiv mot fredsröster genom en artikel i häftet Trolltider som också publicerades på SvD:s ledarsida i fyra delar. Häftet skulle handlas om rysk desinformation. I praktiken handlade det särskilt om att smutskasta inhemsk fredsopinion. Det gällde att avslöja desinformatörer som använde ”ett nätverk av tjänstemän, journalister, vänligt sinnade debattörer och internettroll för att skapa en alternativ verklighet där sanningen alltid är relativ och informationen aldrig tillförlitlig”. Nätverkets desinformation sades vara starkt beroende av medier som man har kontroll över, samt av ”betalda eller välvilligt inställda debattörer” som vidarebefordar budskapen. Att konsekvent förneka att man bedriver en verksamhet för något särintresse som man håller hemligt menade Nimmo var särskilt allvarligt. Det är viktigt att avslöja dem som arbetat för motparten ”men som inte nödvändigtvis torgför detta till allmänheten.” Alltså just det Nimmo, Ljungman och Frivärld ägnade sig åt. 

Frivärld hade tidigare gett ut material om det svenska NATO motståndet. Men det hade varit författat på sedvanlig sätt, tydligt vinklat men också med nyanserande inslag. Nimmo ändrade den hållningen helt. Nu gällde det att ”avslöja motståndarsidan propagandatrupper” och ”att kunna nysta i det finmaskiga propagandanätet.” Motpartens propagandamaskin sägs vara väloljad och välfinansierad till skillnad från den egna sidan som saknar detta stöd. Det gäller att lyfta fram en framgångsrik berättelse om individuell frihet, demokrati och rättssäkerhet som ska intuitivt uppskattas och vara övertygande. Den som främst ska göra detta är det civila samhället. Lyfta fram hur medier vänligt inställda till motparten har ”total avsaknad av redaktionella standarder och balanserad rapportering” är framhävs också. 

Den som gav kropp åt Nimmos strategi är Jacob Ljungman. Den artikel på Aftonbladets debattsida som han särskilt lyfter fram i den finska rapporten som brott mot god journalistisk sed och avsaknad av balanserad hållning för dess kritik av Bildt påpekar han är skriven av ”sex personer, de flesta från olika NGOs.” Nu är inte längre Nimmos berättelse om ett allvarligt inhemskt hot med propagandatrupper innanför gränsen enbart stora ord. Nu är det människor av kött och blod som till och med tillåts skriva i Aftonbladet från olika icke-statliga organisationer. 

Martin Kragh späder på misstänkliggörandet av freds- och miljöröster i sin attack på Aftonbladet och andra 2017. När resultatet inte blev det förväntade behövdes ytterligare argument i samma anda. Det sker i Atlantic Council rapporten Kremlin's Trojan Horses 3.0. i kapitlet om Sverige författat av Henrik Sundbom, medarbetare på Frivärld. Atlantic Council säger sig stå för att de ”upprätthåller ett strikt intellektuellt oberoende” och ”främjar USA:s ledarskap och engagemang i världen”. Svenskt näringslivs propaganda tar återigen hjälp av organisationer som uttryckligen söker påverka Sverige i andra länders intressen. 

Sundbom riktar särskilt in sig på samarbete mellan miljö- och fredsrörelsen förutom det sedvanliga perspektivet att rysk desinformation sägs spridas av påstådd höger- och vänsterextremism. Tord Björk pekas återigen ut, denna gång med namn och inte längre anonymt. Han anklagas för att stå för en rysk syn på händelseförloppet på Krim i en artikel i Miljömagasinet. I artikeln står uttryckligen att Ryssland begick folkrättsbrott. 

Frivärlds trakasserier och förföljelser av freds- och miljöröster fortsatte. I en artikel på Frivärlds blogg 2023 anklagar medarbetaren Patrick Oksanen medverkande på Nätverket Folk och freds konferens i januari för att vara propagandister för Kreml. De flesta anklagelserna riktas mot Tord Björk. Det är äldre anklagelser som återbrukas. Särskilt angrips också ryske dissidenten och krigsmotståndaren Aleksej Sachnin som två gånger tvingats fly sitt hemland, den första gången till Sverige för sitt motstånd mot Putin och senast för sitt motstånd mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina till Frankrike där Macron gav honom fristad. Sachnin angrips för att ha varit medförfattare till debattartikeln i Aftonbladet som kritiserade Bildt 2014 och att ha kritiserat Kragh. Det nya är nu också att Frivärld angriper två företrädare för internationella fredsrörelsen, Ingeborg Breines, tidigare UNESCO direktör och ordförande för Internationella fredsbyrån och Ulla Klötzer från Kvinnor för fred i Finland. Oksanens angrepp sprids vidare av Svenska Dagbladet och Helsingin Sanomat, största dagstidningen i Norden. 

Under sommaren 2023 angreps Kvinnor för fred av Mats Marcusson, en bloggare som särskilt aktivt bevakar freds- och miljöröster och PR-konsulten Lars Jederlund, grundare av Ryssland ut ur Ukraina och tidigare ledande inom Svenska Freds och Skiljedomsföreningen på 1980-talet. Syftet var att misskreditera föreningen och få Jämställdhetsmyndigheten att granska den och de samarbeten föreningen deltar i vilket förs fram av Marcusson i flera artiklar, den första med titeln Putins kvinnor finansieras med svenska skattepengar. Jederlund går ut i Dagens Opinion för att strypa finansiering av Kvinnor för fred, en liten ”extrem så kallad fredsorganisation” som inte helt stödjer den syn hans egen organisation har i Ukraina-frågan. Kvinnor för fred har varit en samlande kraft i den samverkan mellan miljö-, omställnings- och fredsrörelsen som vuxit fram de senare åren under parollen fred på Jorden och fred med Jorden med sådana aktiviteter som Österlens fredsfestival, Folk och fred och Fredsmässan med många deltagare på plats och via nätet. 

Jämställdhetsmyndigheten beställde efter påtryckningarna en granskning av Afactor, ett aktiebolag grundat av två tidigare anställda i MUST, den militära underrättelsetjänsten. Resultatet är en särskild utredning på sammanlagt 38 sidor. I den har mycket av den smutskastning som Frivärld och deras mest aggressiva förespråkare som Mats Marcusson spritt fått rikligt med plats. En utredning med en rad uppdiktade påståenden där också information på facebook om en kommande demonstration mot NATO ses som belägg för budskap i linje med ryska intressen och skäl till att tala om potentiell informationskrigföring. 

Allt medan en förenings företrädare inte bara ska stå till svars för organisationens hållning utan också för vad alla lokalgrupper och deras företrädares för fram samt alla samarbetsorganisationers företrädare. Därtill ska alla anlitade föreläsare granskas i förväg, inte för sin sakkunskap men om de har rätt synsätt och inte kan ifrågasättas för en hållning i andra frågor som kan tolkas strida mot vad det svenska demokratiskicket ser som korrekt hållning. Ange dina samarbetspartners och föreläsare till din inre lista över opålitliga! Välkommen till det nya Sverige!

Den tredje linjen gick ut på att tysta kritiska röster genom att komma åt deras finansiering. Den fick sitt genombrott som de andra tre linjerna 2016 med hjälp av Patrick Oksanen i häftet Trolltider och SvD:s ledarsidor. Oksanen föreslår att ”kravmärkning” av god journalistik bör införas av branschen. Tidningsutgivarna föreslås ta fram en standard som medieföretag certifierar för årligen. Branschöverenskommelse bör komma till stånd för att tysta alla källor som kommer till tals i statsägda ryska medier utöver officiella uttalanden från landets regering. Staten bör också tas till hjälp genom att koppla presstöd och ekonomiska incitament till medier som är certifierade. Oksanen vill väcka allmänheten inför ett stort sammanhängande hot: ”Inse att det finns krafter som förstärker varandra i att rasera tillit och samhälle, och att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger i debatten.”

Linjen att komma åt kritiska röster genom deras finansiering har lyckats över förväntan. 2021 infördes nya mediestödsregler i linje med Oksanens önskemål och Svenskt Näringslivs intressen. För att få mediestöd måste ”god medieetisk sed” och ”av mediebranschen allmänt vedertagna publicitetsregler” följas. Som nytt begrepp introducerades ”hög kvalité” med vilket menades att ”nyhetsmedier som uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap ska inte anses ha ett redaktionellt innehåll av hög kvalitet”. 

Tidöregeringen har fortsatt på den av de rödgröna inslagna vägen. Ett demokrativillkor införs: ”Mediestöd ska få lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.” 

Kulturminister Parisa Liljestrand påstår sig tidigare ha varit mycket tveksam till ett sådant villkor, men menar nu att man kommit fram till något som tunga remissinstanser som Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde kunna acceptera. Knut Lindelöf invänder på sin blogg att det ”demokrativillkor” som nu föreslås strider mot allt i vår svenska demokratiska yttrandefrihetstradition. Det kan användas godtyckligt inte bara på det sätt Oksanen eftersträvar riktat mot systemkritik från vänster och höger utan mot alla folkrörelser som söker göra sin röst hörd. Eller som Lindelöf beskriver det som sker: ”Detta kan också uttryckas som att medborgarrätten – att fritt få starta tidningar (medier) – nu kommer att ersättas av ett systematiskt gynnande av 'journalistisk professionalism' formad i korporativa miljöer inom överhetens värdegrunds- och kåranda.”

I november 2023 skedde den sista utbetalningen av presstöd för mångfald i opinionsbildningen som funnits i över 50 år. På sikt för att ersättas av ett mediestöd i första hand till de stora mediebolagens och deras lokala redaktioner med anställda. Tidningen Omvärlden med dess bevakning av hur biståndets 57 miljarder används upphör eller som det heter pausas. Sidas budget för informations- och kommunikationsarbete minskar från 155 till 20 miljoner 2023 vilket drabbar flera program och organisationer som har fått säga upp många anställda. Bidrag till etniska organisationer dras in. Samtidigt halveras bidragen till folkbildningen, all finansiering av fredsrörelsen på sammanlagt 20 miljoner kronor från Folke Bernadotteakademin stryks och ersätts med stöd för att ”sekondera” NATO, EU och FN.

Samtidigt inskränks grundläggande fri- och rättigheter. En hög lagstiftningstakt och snabbt beslutsfattande inom kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken undergräver tilltron till rättsstaten och demokratin. Gränsen mellan dömd och icke-dömd börjar suddas ut, exempelvis genom visitationszoner och preventiv avlyssning. Migrationspolitiken rör sig emot en ökad användning av tvång och sanktioner med förslaget om angiverilagen som ett tydlig exempel. I det nya Sverige anger vi varandra eller är det dags att vakna upp och tillsammans bryta med Svenskt Näringslivs våta filt över vår samtid?