Livets lapidarium
"En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver. Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten att det är synd om oss människor.”
måndag 13 oktober 2025
Of Tongues and Homelands: Zionism and the Yiddish Tradition in Beatrice Weinreich’s Yiddish Folktales
måndag 6 oktober 2025
Weaponising Friendship: How Hil Aked Exposes Israel’s Strategic Co-optation of British Politics
måndag 29 september 2025
Believe Nothing Until it is Officially Denied
The original guerrilla journalist, Claude Cockburn and the journalism of subversion. In the tumultuous arena of 20th-century political journalism, few figures cut as dashing, contrarian, and intellectually formidable a profile as Claude Cockburn. To review his biography, Believe Nothing Until it is Officially Denied, is not merely to assess a chronicle of a life, but to excavate the origins of a radical journalistic philosophy. The book’s title, Cockburn’s most famous and enduring maxim, serves as both a guiding principle and a battle cry for a form of reporting that is as relevant today as it was during the ideological trench warfare of the 1930s. This biography, pieced together from his own prolific writings and correspondence, presents Cockburn not just as a reporter, but as the archetypal "guerrilla journalist"—a writer who understood that in a world saturated with official propaganda, the truth is a subversive force that must be hunted down, often from the margins, with wit, courage, and a profound distrust of authority. Cockburn didn’t just report on history; he provided the essential, gritty texture that official narratives deliberately sand away, crafting a body of work that serves as both a historical record and a moral compass.
The term "guerrilla journalism," while not one Cockburn himself necessarily used, perfectly encapsulates his method and legacy. It implies a style of engagement that is nimble, unorthodox, and often conducted outside the conventional structures of mainstream media. It is journalism as a form of intellectual combat, where the journalist operates behind enemy lines of accepted narrative, using surprise, deep contextual knowledge, and a commitment to a higher truth to undermine the official story. Through this biography, we see how Cockburn, from his posts in Berlin, Washington, and most famously from the front lines of the Spanish Civil War, pioneered this approach, creating a template for a journalism that is not a passive recording of events, but an active and morally charged intervention into them.
The biography meticulously charts Cockburn’s transformation from an insider to a permanent outsider. His early career could have set him on a path to becoming a pillar of the British establishment. Educated at Berkhamsted and Keble College, Oxford, and then recruited into the Times Office, and a stipend from Oxford the young Cockburn was positioned to become a discreet servant of empire. His posting to Berlin in the late 1920s, however, proved to be an Damascene moment. Witnessing the rise of the Nazis and the paralyzing inadequacy of the diplomatic response, he grew disillusioned with the culture of euphemism and compromise. The biography suggests that it was here, amidst the stormtroopers and the failing Weimar Republic, that his core belief solidified: that official sources were not merely mistaken but were often actively engaged in concealing the brutal realities of power.
His rupture with this world was decisive. He resigned from the Times Office and plunged into journalism, first with The Times and then, more significantly, by founding his own newsletter, The Week, in 1933. The Week was the purest early expression of his guerrilla ethos. It was small, agile, and independent, operating on a shoestring budget from a tiny office in London. It bypassed the traditional media apparatus entirely, relying instead on a network of well-placed contacts, gossip, leaked documents, and Cockburn’s own brilliant, mordant analysis. The Week did not report news; it deconstructed it. It specialized in revealing the connections, financial interests, and backroom deals that lay behind the public statements of politicians and businessmen.
This was guerrilla journalism in its foundational form. Cockburn understood that power operates on multiple levels: the public performance and the private reality. While the mainstream press reported the former, his mission was to expose the latter. A classic example, detailed in the biography, was his relentless pursuit of the pro-appeasement "Cliveden Set," whom he identified as a powerful social and political network advocating for a rapprochement with Nazi Germany. By naming them, charting their connections, and highlighting their influence over the British government, Cockburn used his small-circulation newsletter to punch far above its weight, shaping the debate and infuriating the establishment. This was not objective reporting in the sterile, modern sense; it was advocacy journalism rooted in a fierce anti-fascism and a conviction that the public was being systematically misled.The Spanish Crucible: If The Week was the theory, the Spanish Civil War (1936-1939) was the practice. Cockburn’s reporting from Spain for the British Communist newspaper, the Daily Worker, under the pseudonym Frank Pitcairn, represents the apex of his guerrilla journalism. The Spanish conflict was the first great media war of the 20th century, a battleground of narratives where journalists were not just observers but participants. Cockburn arrived not as a dispassionate correspondent but as a committed anti-fascist, a Communist Party member who saw the war as a defining struggle against global fascism.
This explicit partisanship is a crucial, and often challenging, aspect of his guerrilla identity. From a traditional journalistic perspective, it compromises his objectivity. From Cockburn’s own perspective, however, neutrality in the face of fascism was a moral abdication. His commitment was to the "truth" of the Republican cause, which he believed was being strangled by a combination of fascist aggression and the hypocritical Non-Intervention Pact enforced by Britain and France. His journalism, therefore, became a weapon in that fight. The biography is filled with vivid accounts of his methods in Spain. He was a kinetic presence, constantly moving between Madrid, Barcelona, and the various fronts, often under fire. He didn't just interview generals; he drank with anarchist militiamen, debated with Trotskyists in Barcelona cafes, and witnessed the brutal reality of aerial bombardment in working-class neighborhoods. This physical immersion was key to his guerrilla approach. He gathered intelligence from the ground up, trusting the testimony of soldiers and civilians over official communiqués.
His most famous, and admittingly controversial, act of guerrilla journalism was his reporting on the defence of Madrid in November 1936. As Franco’s Nationalist forces advanced on the city, poised for a decisive victory, the Republican government fled to Valencia. The official story was one of impending collapse. Cockburn, however, embedded with the International Brigades and the passionate, if disorganized, Republican militias, sensed a different story. He witnessed the fierce determination of the defenders and the arrival of the first International Brigades, which provided a crucial morale boost. Famously, he filed a dispatch proclaiming the legendary cry of the Republican defense, "¡No Pasarán!" and describing the city’s spirited resistance.
The biography does not shy away from the fact that Cockburn’s reporting often blurred the line between reportage and propaganda. He was involved in creating and disseminating stories for their psychological impact. The most notable example is the mythologized account of the "German, Italian, and Moorish" hordes at the gates of Madrid, a narrative that, while containing kernels of truth, was simplified and amplified for maximum emotional and political effect. For Cockburn, this was a legitimate tactic. In a war of information, where the other side was receiving ample support from Nazi Germany and Fascist Italy, the Republican cause needed its own myths to survive. The "truth" he was serving was the larger truth of the anti-fascist struggle, which justified the deployment of potent, if not strictly factual, narratives. This remains the most complex and challenging facet of his legacy: a journalism that so deeply identified with a cause that it was willing to shape facts in service of what it perceived as a greater truth.Cockburn’s guerrilla journalism was not solely reliant on courage and commitment; it was powered by a formidable intellectual arsenal. The biography brilliantly showcases his primary weapons: satire, a genius for connection, and a belief in a "higher realism." His use of satire was devastating. He understood that to simply rebut a lie was often ineffective. To ridicule it, to expose its absurdity, was far more potent. In The Week, he would take the pompous pronouncements of statesmen and, through a process of sly juxtaposition and ironic commentary, reduce them to nonsense. This was a classic guerrilla tactic: instead of a frontal assault, a flanking movement that undermined the enemy’s credibility. He believed that laughter could be a revolutionary tool, disenchanting the powerful and emboldening the doubting.
Secondly, Cockburn was a master of what we might now call "networking" or "connective analysis." Long before the internet, he operated a human intelligence network. His genius lay in drawing lines between seemingly disconnected events—a bank loan in London, a political assassination in Vienna, an arms shipment from Italy. He saw the world as a web of interests, and his journalism was the process of tracing the sticky threads of money and power that held it together. This method, pioneered in The Week, is the direct antecedent of the kind of investigative journalism practiced today by outlets like Greyzone or the organized researchers like Kit Klarenberg. It is journalism that rejects the superficial story in favor of the deep, structural narrative.
Underpinning all of this was his philosophy of a "higher realism." In his view, the so-called "objective" reporting of the mainstream press—which presented "both sides" of an issue without critical analysis—was often profoundly unrealistic. It gave equal weight to truth and lies, to the aggressor and the victim. Cockburn’s realism was different. It sought to describe the underlying forces, the true motivations, and the likely consequences that the official story sought to obscure. Reporting that Franco was a devout Catholic defending Spain from communism was, in a literal sense, reporting what Franco said. But in Cockburn’s "higher realism," it was a lie. The true story was one of a reactionary military uprising against a democratically elected government, backed by foreign fascist powers. His commitment was to this deeper, more analytical, and politically engaged truth.
The biography does not end with Spain but follows Cockburn through his later years—his time in the United States, his return to Ireland, and his continued writing. While his peak influence was in the 1930s, the biography makes a compelling case for his enduring relevance. Claude Cockburn’s journalism established a lineage that runs directly to the present day. One can see his spirit in the work of his own sons, particularly Patrick and Alexander Cockburn, who became formidable iconoclastic journalists. Patrick’s ground-level, skeptical reporting from Iraq, Afghanistan, and the Middle East, which consistently challenges official Western narratives, is a direct inheritance and refinement of his father’s method. The title of this biography, after all, was borrowed by Patrick for one of his own collections, a deliberate and meaningful passing of the torch.
Beyond his immediate family, Cockburn’s influence is felt in the tradition of pamphleteering, in the rise of the underground press in the 1960s, and in the modern world of Substacks and independent digital media. The Week was, in essence, an early and highly successful Substack—a one-man operation that bypassed traditional gatekeepers to speak directly to a dedicated audience. Today’s independent journalists, who use digital platforms to challenge corporate media consensus and official government lines, are the spiritual descendants of Cockburn, operating with the same guerrilla ethos.
His methods are a vital antidote to the challenges of the 21st-century media landscape. In an age of "fake news," his core maxim: "Believe nothing until it is officially denied" is a more essential survival tool than ever. It trains the mind to approach all official pronouncements with radical skepticism. His emphasis on connective analysis is crucial for understanding a globalized world where financial, political, and military power are deeply intertwined. And his use of satire as a weapon finds its modern equivalent in the meme wars and the sharp, deconstructive comedy of shows that dissect political hypocrisy. Of course, the biography also forces us to confront the enduring dilemmas of his approach. His willing entanglement with propaganda in Spain raises timeless questions about the relationship between truth and partisanship. Can a journalist be a committed combatant and a reliable witness? Cockburn would have argued that the pretense of neutrality was the greater deception, and that in a world of competing propagandas, one must choose the side of justice. This is not a comfortable answer, but it is a coherent one that continues to challenge the foundations of journalistic ethics.Believe Nothing Until it is Officially Denied is not a hagiography. It presents Claude Cockburn in all his brilliant, flawed, and contradictory glory: a charismatic intellectual, a loyal comrade, a sometimes very reckless adventurer, and a man whose deep political commitments led him to justify, or at least overlook, the dark side of the Soviet system he for so long supported. Yet, in doing so, it gives us a far more valuable portrait than any sanitized tribute could. The biography’s greatest achievement is its successful argument for Cockburn’s centrality to the history of modern journalism. He demonstrated that reporting could be a form of radical action. He proved that a single individual, armed with a typewriter, a sharp mind, and a network of sources, could hold the powerful to account in a way that large, institutional media often failed to do. His guerrilla journalism: autonomous, skeptical, satirical, and structurally analytical, provides a powerful model for anyone who believes that the purpose of the press is to speak truth to power, not to transcribe its press releases.
In our current era of resurgent authoritarianism, perpetual war, and algorithmic disinformation, Claude Cockburn’s voice, as captured in this essential biography, rings out with a clarion call. He reminds us that the official story is rarely, if ever, the whole story. He teaches us that truth is not a passive commodity to be consumed, but a contested territory to be fought for. To read his life is to understand that the most vital journalism is often that which operates like a guerrilla force; nimble, committed, and unafraid to strike at the heart of the lies that sustain the powerful.
måndag 22 september 2025
Occupied: Denmark's Adaptation and Resistance to German Occupation 1940-1945
måndag 15 september 2025
JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters
måndag 8 september 2025
Informationsmanipulation och spridning av vilseledande narrativ; eller enkelt uttryckt censur
Minns alltid och glöm aldrig: Council Decision (CFSP) 2025/966 den 20 maj 2025. Lipp, Röper och Dogru. För drygt tre månader sedan satte EU sanktionerna ett nytt demokratiskt lågvattenmärke, med ett chockerande och fullständigt exempellöst beslut, tre EU-medborgare – förbjöds att resa genom EU och deras bankkonton frystes – för att de påstått ägnat sig åt "pro-rysk propaganda". Vad värre är, de förbjöds även att överklaga beslutet.
Rådet erkänner härmed att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som geopolitik; deras slutsats? Att införa åtgärder mot falsk eller vilseledande information. Nyheter måste därmed inom Unionen vara så kallat proportionerliga och förenliga med den förmodade majoritetens uppfattning. Vilket – i förlängningen – betyder att kontroversiella åsikter får censureras bara för att de avviker från konsensus, även om det strider mot de enskilda medlemsländernas grundlagar.
Så med lätthet har nu Rubikon korsats och tärningarna kastats. EU medborgare sätts upp på sanktionslistor för att de nyttjar den tidigare så självklara rätten att yttra sig.
I juli detta år riktade vidare tyska myndigheter misstankar mot medborgare som påstods med hjälp av utländsk inblandning genom algoritmmanipulation påverkat bilden av Ursula von der Leyen inför hennes förtroendeomröstning. Och i Frankrike genomfördes en polisrazzia mot högkvarteret för Nationell Samling, efter att ännu en tvivelaktig utredning om kampanjfinansiering inletts.
Yttrandefriheten är hotad, men inte från "utländska motståndare" eller "högerextrema populister", utan från EU ländernas egna regeringar. Vare sig det är i Frankrike, Tyskland eller Sverige har censur, eller som det heter ”korrigeringar” blivit rutin, samtidigt som oliktänkande i allt högre grad kriminaliseras och rättssystem används som vapen för att tysta oppositionen. I själva verket är syftet tydligt: dvs. att hjälpa regeringarna att behålla sitt grepp om makten inför en historisk kollaps av legitimitet. Huruvida de kommer att lyckas med det återstår att se, lyckas de befästa sin kontroll genom alltmer auktoritära medel kommer Väst att gå in i en ny era av korrigerad och faktakontrollerad yttrandefrihet. Vi kan nu med relativ enkelhet jämföra situationen i Danmark under de tidiga ockupationsåren 1940–1943.Vi censurkritiska jurister har i åratal oroat oss för den demokratiska tillbakagången, vi har sett hur västerländska samhällen, som skröt med yttrandefrihetens attribut, i allt högre grad gjort den till en meningslös Potemkinkuliss. Val är hårt styrda spektakel, orkestrerade av professionella politiker som verkar inom en gemensam konsensus; marknadsvänlig, företagsvänlig, Washingtonvänlig; val erbjuder väljarna få valmöjligheter i grundläggande politiska eller ekonomiska frågor. Medborgarna har numera blott en passiv roll, hjälplösa inför politisk; medial och företagsmässig makt. Ordet är inte fritt, yttrandefriheten är placerat i de privilegierade politikernas kontroll på det sätt som i det närmaste är karakteristiskt för fördemokratiska tider.
Vad har då hänt geopolitiskt som skapat förutsättningarna för denna utveckling av lawfare mot allas rätt till ordet? Det finns delförklaringar. En del ligger i USA:s status; en status där de kunnat ta sig rätten att aggressivt hävda global hegemoni och skapa en unipolär "ny världsordning". Detta understöddes av strukturella ekonomiska förändringar inom den Västliga industrin: nedgången för traditionell tillverkning och det keynesianska samhällskontraktet, som ersattes av tjänster, arbetskraftsspridning, otrygghet och fragmentering. Denna historiska trend förvärrades av en politik som avsiktligt syftade till att minska arbetarnas förhandlingsstyrka och främjade privatiserad konsumtion och skapade en kommunikativ apati. Vi har gått från Folkrörelse till Folkorörlighet.Vidare finner vi en del av förklaringen i de isolerade beslutsprocesserna, där alltmer togs ifrån demokratiska påtryckningsgrupper, främst genom att nationella befogenheter överlämnades till överstatliga institutioner och superstatliga byråkratier som Europeiska unionen. Denna strategi att avpolitisera demokratin och försvåra ansvar påverkar även yttrandefriheten; val reduceras till en fråga om AIK eller Mjällby, dvs. endast mindre variationer inom ett förutbestämt ramverk.
Det sätt på vilket EU saboterade Greklands folkomröstning om EMU är ett exempel här. Detta fenomen är uppenbarligen mycket mer uttalat när nationella regeringar är underordnade överstatliga institutioner, som Europeiska unionen. Och så har man naturligtvis militär- och underrättelsebyråkratierna, som idag utan tvekan utövar mer inflytande än någonsin tidigare.
Minns gärna att allt såg så ljust ut inför vårt århundrades första stora anti-etablissemangsuppror i början och mitten av 2010-talet: Brexit, Gula västarna och växande EU-skeptiska känslor över hela Europa. Detta massuppvaknande trodde en del vara "slutet på historiens slut", det var ett frihetligt utbrett förkastande av den nyliberala ordningen efter kalla kriget. Ändå misslyckades dessa uppror i slutändan, trots en då starkare yttrandefrihet, protesterna absorberades eller neutraliserades i stället av etablissemanget genom repression och starka ideologiska motoffensiver.
Sen kom pandemin, som utöver sin epidemiologiska natur, var en strukturell begivenhet som accelererade en auktoritär centralisering av makten. Regeringar nyttjade viruset för att sopa undan de demokratiska tillvägagångssätten från 10-talet, militarisera samhällen, slå ner friheter och genomföra exempellösa åtgärder för social kontroll, och samtidigt "frysa" demokratiska samtal och urholka den energi som fanns kvar från de populistiska rörelserna frrån 2010-talet. Dis- och missinformation trumfade plötsligt med en oönskad tydlighet den lagstadgade yttrandefriheten.
Sen återuppstod denna kontroll av vad som fick sägas i och med konflikten mellan Ryssland och Ukraina, där det mediepolitiska etablissemanget uteslöt, censurerade och till och med straffade röster som var kritiska till den västerländska retoriken.
Samtidigt har nya populistiska hot mot den etablerade ordningen uppstått. Men hittills har inte heller dessa lyckats rubba status quo, delvis på grund av att Västvärldens alltmer impopulära och de-legitimerade eliter har vänt sig till att nyttja alltmer fräcka former av förtryck för att påverka valresultaten och undertrycka dessa utmaningar. Fallet med Rumänien markerade en ödesdiger eskalering: Nato och EU, blandade sig i och Rumänien och med Lawfare upphävde ett presidentvalsresultat och uteslöt den populistiska kandidaten genom ogrundade påståenden om rysk inblandning.
Dessa händelser signalerar en illavarslande trend: delar av statsmakten begränsar sig inte längre till att "hantera" valresultat genom så kallad mjuk påverkan; mediemanipulation, censur, lawfare, ekonomiska påtryckningar och underrättelseoperationer. Snarare är de alltmer villiga att helt och hållet överge demokratins formella struktur. Undertryckande av yttrandefriheten utförs i syfte av att försvara demokratin från så kallade interna hot (populister) och externa hot (utländska konkurrenter, inte motståndare, utan konkurrenter). Det verkliga målet är att stärka en centristisk ideologi, fri från demokratiska avvikelser.Under en relativt kort period, ungefär mellan fyrtio- och sjuttiotalen bevittnade vi en form av demokrati som var avsevärt mer substantiell än vad som existerar idag. Under dessa decennier, ofta beskrivna som kapitalismens "guldålder", integrerades arbetarklasserna i västvärldens politiska system för första gången i historien. Detta gjorde det möjligt för dem att få ett betydande inflytande över den politiska agendan, vilket ledde till en expansion av sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, i ett sammanhang av växande politisering av massorna. Kontrasten till dagens politiska period är mycket skarp.
Ändå vore det fel att idealisera västvärlden vid denna tid. Även då förblev demokratin i sin fysiska bemärkelse starkt begränsad. Även om de härskande klasserna tvingades, under press från folkrörelser, kalla kriget och hotet om social oro, att utöka yttrandefriheten, rösträtten samt erkänna en rad politiska och sociala rättigheter, gjorde de det inte frivilligt. Tvärtom drevs de ofta av rädslan att massorna kunde utgöra ett verkligt hot mot den etablerade samhällsordningen, att arbetare skulle kunna använda demokratin för att kullkasta befintliga maktförhållanden.
Denna rädsla gjorde att de västerländska staterna nyttjade, militären, underrättelse- och säkerhetsapparaten, som utövade ett betydande inflytande bakom kulisserna, vanligtvis under ledning av USA. Detta inkluderade ett okänt antal terroristhandlingar som syftade till att begränsa vänsterpartiernas och folkrörelsernas yttrandefrihet, till exempel genom Gladio. Kort sagt, från den moderna liberala demokratins allra första början arbetade de ledande klasserna aktivt för att hålla demokratin inom gränserna för vad de ansåg vara acceptabel korrigerad politik.
Berlinmurens fall markerade det symboliska slutet på denna era. Under decennierna som gått sedan dess har vi bevittnat en stadig erosion av demokratiska normer. Konstitutionella skyddsåtgärder upphävs undantagsvis för att införa beslut som inte kan uppnås via normala demokratiska kanaler.
Detta är naturligtvis en paradox: om det är permanent, så är det per definition inte längre ett undantagstillstånd. Det blir regel. Men är detta permanenta undantagstillstånd unikt? Snarare är det ett grundläggande kännetecken för hur själva staten, även i dess liberaldemokratiska skepnad; inte sammanfaller med den representativa demokratins institutioner.
I teorin agerar statliga byråkratier som neutrala verkställare av regeringspolitik. I verkligheten agerar de ofta oberoende av, eller till och med i opposition till, valda parlament och regeringar, särskilt när det gäller att skydda institutionell kontinuitet, militära- och geopolitiska normer eller en ekonomisk elits intressen.
Staten är en social organism utrustad med sin egen interna logik och kontinuitet, kapabel att sträva efter mål och riktningar ofta oberoende av de som deklarerats eller eftersträvas av en tillfällig politiska ledning, oavsett färg; för oligarkins järnlag formar partierna till en passande bit i den rådande hegemonins pussel. (S och NATO är ett exempel som comes to mind) Detta har alltid varit en sanning, även om staten, ibland kan tvingas göra yttrandefrihetliga eftergifter till den folkliga politikens krafter. I mina ögon representerar dagens kris inte yttrandefrihetens plötsliga kollaps, utan i stället avslöjar det hur makt verkligen fungerar. Den samtida krisen blottar begränsningarna för de formella demokratiska institutionerna.Framtiden är dyster. Förutsättningarna som möjliggjorde den korta perioden av hållbar demokrati är borta och det är osannolikt att de kommer återvända inom en snar framtid. I verklig mening är demos inom demokrati skadad, och vägen till, Politeia , det som enligt Aristoteles är den goda formen av flervälde, är definitivt stängd.
Ändå markerar den upplösta geopolitiska ordningen som ligger till grund för västerländsk dominans samt framväxten av en multipolär ordning, ett djupgående politiskt och ekonomiskt skifte. Erosionen av västerländsk hegemoni försvagar dess eliter, vars dominans förlitat sig på både internt förtryck och maktprojicering utomlands. Minskat inflytande utomlands förvärrar det inhemska missnöjet, särskilt när det drivs av ökande och systemisk ojämlikhet.
Denna upplösning blottlägger de strukturella svagheterna i det västerländska systemet. Utan den geopolitiska stabilitet och ekonomiska dominans som en gång maskerade våra interna motsättningar blir yttrandefrihets fienderna mer sårbara. Avgörande är att denna nedgång också banar väg för en potentiell nyordning, och en potentiell omtolkning av våra frihetliga rättigheter samt politiska och ekonomiska system. När västerländska eliter brottas med sin avtagande makt finns det stora möjligheter till alternativa visioner av styrelseskick och yttrandefrihet.
Det som ligger framför oss är inte bara en fråga om huruvida rätten att uttrycka oss fritt kan "återställas", utan om ett nytt politiskt projekt kan uppstå för att ersätta den uttömda modellen av elitistisk centristisk liberalism. Den gamla ordningen kollapsar, men den nya har ännu inte fötts. I detta vakuum kan vad som helst yttras och bli verklighet. Tack för er tid.
Samtal för Fred, Varberg
Varberg 2025-09-06