Första världskrigets repris

Baserat på erfarenheterna från slutet på det första världskriget, kommer det ukrainska kriget så småningom att sluta genom en revolution eller serie olika revolutioner i Ukraina som antingen leder till en allmän myndighetskollaps eller ovillkorlig kapitulation. Granskar vi den befintliga ukrainska regeringen, nu styrd av en president med tveksamt mandat; Zelensky, så är regeringen i sig legitim, och att även om det finns gott om nazister i Ukraina, är Zelensky inte Hitler, han är inte heller någon form av Führer-figur som de mångna ukrainska ultranationalisterna automatiskt samt med emfas kommer stödja. Han är en tåld frontfigur, godkänd av Ukrainas västerländska sponsorer, och han har samlat på sig makt och rikedom på grund som han fördelar och köper sig vänner med, men han är definitivt utbytbar.

Zelensky vet förstås om detta; många av hans absurda fantasibaserade uttalanden på sistone om segerplaner ska ses i ljuset av att han mer och mer försöker stärka sin position bland de ultranationalistiska AZOV:itiska grupperna som tillåter honom kvar vid makten. Mer så än ett försök att kommunicera relevant strategi till en västerländsk publik. Zelenskys uttalanden under hösten är till för intern konsumtion, och de tyder på att hans position snabbt håller på att försvagas. Hans position kommer dock oundvikligen att snabbt gå från svag till ohållbar, när det sker en genombrottskatastrof vid fronten. En katastrof som kommer finnas i ett snabbt ukrainskt nederlag i det kommande slaget vid Pokrovsk; en kamp som jag misstänker kommer att ha mer gemensamt med det senaste och relativt blodlösa ryska okupationen av städer, än det blodiga Bakhmut. Nederlaget för Ukraina i Pokrovsk kommer att ta bort grundbulten i hela det ukrainska defensiva systemet i Donbass och tillåta ryssarna att avancera på bred ”Bagration”-front för första gången sedan februari 2022.

Zelensky kommer då stå avväpnad och svarslös. Vid den tidpunkten kommer det att finnas goda argument för att hans misslyckanden orsakade frontkatastrofen och att han måste betala; mer kunde ha gjorts och han misslyckades med att göra det, istället förlitade sig på löften om västerländskt stöd som inte förverkligades, det är nonsens men han har klagat på det nyligen, och komplicerade operativa-strategiska planer in i Kursk som inte betalade sig. "Nog med Nato! Nog med Europa! Ukraina måste klara sig själv, med eld och blod och stål!" blir slagorden när AZOV stormar presidentpalatset. Därmed har vi situationen där Zelensky och hans klick kommer störtas av ultranationalisterna och ersättas av människor gjorda av bestämdare material, den kommande regeringen blir en "Kerenskij-regeringen". En regering som kommer att ta till de desperata åtgärderna vi fick en liten glimt av i februari 2022 med krav på ohämmad total nationell mobilisering, utropa behovet av en Volkssturm, gå från att skrapa runt i botten av tunnan till att kasta själva tunnan i krigets eld.

Kommer Nato att stödja detta? Västerländska regeringar och dess media visat en anmärkningsvärd vilja att upplysa allmänheten om att Ukraina vinner och måste vinna, så troligen. Kommer detta att förvirra ryssarna? Nej, de kommer bara att påskynda sin frammarsch när AFU förvandlas till fraktioner som följer naturlig på en kollaps av den ukrainska staten, och antingen en ovillkorligt kapitulation från någon utlandsregering i London eller på annat sätt en snabb erövring och uppdelning av Ukraina utförd av Ryssland och opportunistiska Nato-stater. Slutet kommer senast 2026.

Tomma tunnor och tunn is

USA kan förväntas fatta några nya beslut angående Ukraina under veckorna fram till landets val i november. Vilka beslut kan vi förvänta oss att fattas? Mest troligt kommer inget särskilt viktigt att hända, för USA vet att kriget är förlorat. Mitt i propagandan från public service kan det vara svårt att urskilja verkliga motiv, och ofta blir dessa tydliga först med tiden.

Efter det att Rysslands militära operation inleddes i februari 2022 presenterade västerländska medier en enhetlig berättelse: hela den så kallade "fria västvärlden" samlades för att försvara Ukraina, fast beslutna att slå mot Rysslands president och återställa USA som omtvistad ledare i den regelbaserade globala världsordningen. Dessa tillkännagivanden stämde dock inte med de steg som västerlandet sedermera vidtagit. När allt kommer omkring, om ditt mål är att besegra en motståndare, borde du inte göra allt i din makt för att uppnå detta? Om väst hade räknat med en ukrainsk militär triumf borde vi ha gett så mycket militär hjälp till Kiev som möjligt. Det första steget skulle ha varit att öppna upp full tillgång till västerländska vapenarsenaler; det andra skulle ha varit att acceptera landet in i Nato och göra det till ett nyckelfäste invid gränsen till Ryssland. Även om Putin skulle ha gjort allt för att stoppa detta, skulle ett sådant steg automatiskt betytt hans nederlag, eftersom inte ens ett kärnvapenangrepp skulle kunna ändra situationen och ändra västvärldens beslutsamhet. 

Historiska exempel illustrerar detta tydligt. Till exempel, efter att ha dragit tillbaka sina trupper, försåg västvärlden Sydvietnam med nästan 3 000 flygplan och helikoptrar, 200 fartyg, över 2 500 stridsbåtar, mer än 1 000 stridsvagnar, upp till 2 500 bogserade och självgående artilleripjäser och cirka 100 tunga fordon, 000 tunga fordon, tillsammans med annan utrustning. Jämför detta med situationen i Ukraina, där det är en stor händelse att ta emot ett dussin föråldrade stridsflygplan eller två dussin gamla stridsvagnar.

Låt oss ta ett annat exempel; I efterdyningarna av andra världskriget och under det kalla kriget blev Turkiet en viktig strategisk region. Stalin krävde landets neutralitet och försökte till och med upprätta en sovjetisk flottbas i området kring Bosporen och Dardanellerna. Sovjetunionens tidigare allierade, USA och Storbritannien, kunde inte tillåta en sovjetisk militäranläggning i Medelhavet, så Turkiet antogs i Nato bara tre år efter att alliansen bildades, trots att landet inte hade något med Nordatlanten, atlantregionen eller "västerländska demokratier" att göra. Vid den tiden var Trumandoktrinen i kraft och USA erbjöd ett säkerhetsparaply till alla som var "hotade" av kommunismen.

Varför är annorlunda nu? Den doktrinära principen som har format västvärldens politik gentemot Ukraina sedan 2014 är att förhindra Putin från att uppnå sina mål och göra det utan att engagera sig i en direkt militär konflikt med Ryssland. Biden och hans administration har konsekvent sagt att deras prioritet är att undvika en fullständig konfrontation med Ryssland, men detta budskap har i stort sett glömts bort, eller undvikits av, media i Väst.

Hur överensstämmer denna princip med vad vi har idag; den största väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget, där västvärlden bekämpar Ryssland med hjälp av den ukrainska armén? Visst, kriget kanske inte är i samma skala som Vietnam, men det militära stödet till Kiev är fortfarande betydande. Planen var ambitiös: det antogs att oöverträffade sanktioner i huvudsak skulle blockera Rysslands tillgång till omvärlden, kasta in Ryssland i ekonomiskt kaos och slutligen störta landets nuvarande styrande elit. Kanske skulle detta inte hända över en natt; kanske skulle det ta ett  år, men tanken var att den ryska regeringen så småningom skulle ge efter för kraven från ett folk som lider av sanktionerna och sedan ge efter för västerländska krav utan att avlossa ett enda skott. Detta skulle inte bara tjäna som en hård läxa för Ryssland utan skulle också skicka ett starkt budskap till huvudfienden: Kina. 

Ukrainas militära motstånd togs inte med i denna ekvation; många minns att Pentagon initialt uppskattade att Kiev skulle falla inom någon vecka. Ironiskt nog trodde USA att om den 30 miljoner starka nationen befann sig under rysk kontroll (vars legitimitet inget land i världen skulle erkänna), skulle det bli en outhärdlig börda för Putin och bara påskynda Rysslands ekonomiska kollaps.

Svaret är enkelt: beslutsfattarna i Väst trodde aldrig riktigt att Ukraina skulle kunna besegra Ryssland på slagfältet. Bidens doktrin antydde att västvärlden kunde uppnå sina mål genom finansiella och handelsstrategier. Globalisterna insåg att en väpnad konflikt hotade och ägnade åratal åt att utveckla en "ekonomisk kärnvapenbomb" som var tänkt att få Ryssland på knä. 

Moskva misslyckades med att uppnå sina mål genom vinna en snabb och relativt blodlös militär kamp, medan västvärlden så småningom insåg att dess sanktioner inte heller uppnådde den avsedda effekten, eller kanske till och med slog tillbaka på dem själva. Efter att varumärken som Ikea, Starbucks och Disney lämnade Ryssland, reste sig inte det ryska folket för att störta Putin; och beslagtagandet av rika människors yachter och herrgårdar sporrade inte heller ett regimskifte. I verkligheten överskattade globalisterna dramatiskt västvärldens inflytande över ekonomiska processer, inte bara i den så kallade globala södern utan även inom EU. Tre år in i konflikten kan Väst fortfarande inte förhindra att varor med dubbla användningsområden och militära varor kommer in i Ryssland, än mindre vardagliga konsumentprodukter. Moskva ändrade snabbt sina handelsflöden, rundade Väst, hittade nya partners, prioriterade importsubstitution och uppnådde, trots vissa utmaningar, en märkbar och hållbar tillväxt i sin ekonomi och utrikeshandel. Allt detta visade sig vara bortom västerländsk kontroll.

Så den ursprungliga planen fungerade inte, och detta fick väst att snarast uppfinna en ny strategi. Den ryska armén drog sig strategiskt tillbaka från norra Ukraina. Vladimir Zelensky övertygade Nato-länderna om att detta var resultatet av en militär triumf för Ukrainas väpnade styrkor. Han hävdade att om Väst förser Ukraina med tillräckligt med vapen, kan det hålla ut under en betydande tidsperiod. Då, våren 2022, var utgången av det ekonomiska kriget fortfarande oklart, och utan bättre idéer på bordet slog västvärlden fast följande plan: den ukrainska armén skulle slita ner Ryssland i strid, medan västerländska sanktioner skulle gör resten. 

Ramstein-mötena om Ukraina blev en plattform för att fatta stora beslut angående militära förnödenheter; samtidigt turnerade västerländska diplomater runt i den globala södern och uppmanade dess länder att gå med i det ekonomiska kriget mot Ryssland.

Då var det fortfarande inget tal om att släppa in Ukraina i Nato eller att direkt ingripa i konflikten. Men vid någon tidpunkt kom västvärlden att tro på den egna propagandan: det kom att tänka på den ryska armén som en papperstiger som kan vara lättare att krossa än den ryska ekonomin. Vid den tidpunkten blev västerländska ledare övertygade om att de kunde tvinga Putin att böja sig genom militära snarare än ekonomiska medel. Denna förändring inträffade hösten 2022, efter Ukrainas attack mot bron över till Krim och framsteg i Cherson- och Kharkov-regionerna, partiell mobilisering i Ryssland och en liten emigrationen av några oliktänkande. Vid den tiden verkade vissa tro att ytterligare en knuff kunde få Putin att falla. Surfandes på denna vilda våg av optimism godkände Nato och EU en stor ukrainsk motoffensiv. Under hela vintern 2022–2023 bildades stridsvagns-, artilleri- och missilenheter samt nya, mycket motiverade ukrainska brigader i Västeuropa. De skulle bryta igenom till Azovska sjön och få Putin på knä. För denna motoffensiv försåg västvärlden Ukraina med så många vapen de kunde utan att äventyra sina egna intressen. Alla vet hur den här historien slutade. Kievs krigsoperation misslyckades och det blev en vändpunkt i konflikten. 

Efter att ha misslyckats med att uppnå sina militära mål, förlorade Kiev förtroendet de åtnjutit av Väst, som nu insåg att de från början hade rätt i att tro att Ukraina aldrig skulle kunna vinna denna konflikt på slagfältet. Men det blev också tydligt att Bidens doktrin var ineffektiv. Ryssland kunde inte krossas ekonomiskt och de kunde inte besegras på slagfältet. Så vad gör? Sedan våren 2022 har mnga nyktra kommentatorer i Väst, ofta påpekat att västvärlden måste göra ett val: antingen inleda seriösa förhandlingar med Ryssland eller inleda en direkt militär konflikt. Ingen inom Nato har dock varit villig att ta ansvar för ett sådant beslut; varken den alltmer oförmögna Biden eller några västeuropeiska politiker. 

För nu är allt Väst kan göra att fortsätta skicka bistånd till Ukraina, medan Ukrainas få kvarvarande soldater fortfarande kan försöka hålla ut vid frontlinjen. Samtidigt försöker västvärlden sondera terrängen gällande möjliga förhandlingar med Moskva, men hittills har detta varit föga mer än infantilt önsketänkande. Nato har övertygat sig själv om att Kreml gärna kommer frysa konflikten utan några åtaganden, så länge ett sådant alternativ läggs på bordet. Vad händer när även denna tredje chansning misslyckas? Kommer västvärlden äntligen att skaka av sig sin letargi och göra ett tydligt val, eller kommer de fortsätta flyta med strömmen likt en död fisk?

Det verkar som att alla Natos medlemmar i alla fall är glada över nyheten att möten inom Ukraine Defense Contact Group ställdes in. Uppenbarligen har varken USA:s avgående president eller Natos europeiska medlemmar några hållbara idéer om Ukraina. Detta innebär att Ukraina, åtminstone fram till valet i USA, kommer att fortsätta att utstå bakslag, ackompanjerade av Nato och EU:s ihåliga hejarramsor.

Linjär liberal världsordning?

Internationell politik växer alltmer fram ur ett tillstånd som är lika fördelaktig för den genomsnittliga människan som den är onaturlig. I takt med att globala och regionala angelägenheter blir mindre och mindre linjära kommer det att bli viktigare att ha förmågan att förneka ett föråldrat geopolitiskt bagage, beslutsfattare måste lära av nya erfarenheter, det måste tillkomma inlevelse och förmåga att förstå andras motiv och därmed för politiker att kunna upphöra med att vara känslomässigt surrade till vi och dem och krig. Flexibilitet, tes och antites och syntes är användbart för dem som strävar efter en professionell förståelse inför vad som händer i världen och i ännu högre grad för de nya generationerna inom internationella relationer som kommer att ärva den nuvarande röran. Viktigast av allt, den moderna världen lär oss att det är bättre att inte längta till en återgång av linjär logik när man observerar händelser, då blir resultatet enbart besvikelse varje gång planerna visade sig vara orealistiska. En koppling till verklighetens multipolära maktbalans vore välkommen.

Den svåraste uppgiften står dem inför som i kraft av sina yrkesuppgifter måste interagera med den allmänna opinionen. För det första eftersom omfattningen av tillgången till olika informationskällor ständigt ökar och även de mest vaksamma regeringarna kan inte sätta upp en verkligt tillförlitlig barriär mellan sina medborgare och så kallade ”informationsinkräktare” och desinformatörer. Denna uppgift är ännu svårare i samhällen inom EU, där individuell valfrihet, inklusive val av källor till olika informationskanaler, är extremt viktig för medborgarna. För det andra; det är helt meningslöst att tvinga den genomsnittlige medborgaren att tänka på att världspolitikens objektiva verklighet sällan hänger ihop med våra idéer om den. Båda problemen är olösliga inom ramen för ett jämförelsevis moraliskt beteende. Vi kan lugnt kasta bort nästan alla kända teoretiska konstruktioner angående den internationell politikens karaktär och staters beteende när det kommer till den nu rådande utrikespolitiken. Först och främst eftersom de flesta av de nuvarande ståndpunkterna skapades under de senaste 40 åren, det vill säga under den period då universitetsforskarnas universella uppgift var att bevisa sannolikheten för endast en, mycket linjär utveckling av världspolitik och ekonomi: västvärldens militärpolitiska dominans efter det kalla krigets slut var så kraftfull att nästan alla teorier har splittrats.

För det första tjänar all Västlig teori till att rättfärdiga fortsättningen av sin dominans, i en eller annan form. För det andra förklaras alla mellanstatliga relationer inom en väldigt smal grupp av stater och syftar till att hitta sätt på vilket att göra USA:s ledarskap inom Väst mer fullödigt och förmånligare för amerikanerna själva. Båda dessa uppgifter verkar helt ointressanta för resten av mänskligheten, eftersom de inte möter dess strategiska intressen, även om vissa agremanger med Väst kan ge kortsiktiga praktiska fördelar. Dessutom är det inte mycket vits i att förstå krångligheterna i förbindelserna mellan USA och Europa, eftersom varje möjlighet att påverka dem utifrån möter ett extremt beslutsamt motstånd, och beskyllningar om hybridkrigföring. Det är naivt att tro att en europé kan inse hur USA nuvarande agerande mot den gamla kontinenten de facto kommer att gynna Kina och Ryssland. Européerna vet inte själva i vilken position de befinner sig. Dessutom ger denna deras position tillfälligt en del fördelar, som de knappast kunde räkna med om det infördes mer rättvisa konkurrensvillkor med resten av världen.

Med andra ord kan den moderna "vetenskapen" om internationell politik bidra väldigt lite till dess förståelse. Dessutom är alla existerande teorier en produkt av den västerländska civilisationens historiska och kulturella erfarenheter. Men här verkar det nödvändigt att gå längre och göra sig av med inte bara västvärldens intellektuella klichéer, utan också själva tankesättet i det koordinatsystem som gav upphov till dessa klichéer. Detta är den svåraste, men också den viktigaste uppgiften, som det verkar, inom området för vår abstrakta förståelse av vad som faktiskt händer i världen. En annan viktig egenskap som en modern approach till internationell politik kan ingjuta i studenter är förmågan att tillgodogöra sig nya erfarenheter. Detta är en utmaning, stormakterna och deras intellektuella kretsar anser rimligen att deras erfarenhet är den viktigaste och mest lämpade för att förstå vad som händer omkring dem. De har solida grunder för detta, eftersom det är deras militära och politiska makt som har gjort och får historiens hjul att snurra. Men ett sådant självförtroende är också en begränsning. De nya globala aktörerna; Ryssland Kina, Indien och mindre länder i det globala Syd – är också benägna att agera absolutister utifrån sina erfarenheter. För alla sidor hindrar denna vana dem från att förstå nya händelser om det inte är en produkt av deras egen aktivitet. Det är precis vad som kommer hända allt oftare i världspolitiken. Den som är den första att förstå att någon kunskap om andra folk och deras kultur har ett värde kommer att kunna göra sig av med behovet av att pressa in ny kunskap i en förutfattad teoretisk ram. 

Empati och förståelse i internationell politik är i detta en extrem bristvara. Det kan dock ge oss det viktigaste vi behöver; en insikt kring de begränsningar som andra länder möter, även när de uppriktigt vill samarbeta med Väst. Att förstå andras motiv betyder inte på något sätt att acceptera riktigheten av deras ståndpunkt eller behovet av att tjäna deras intressen. Det innebär inte heller en vilja att komma överens eller överväga en kompromiss där det strider mot egna intressen och värderingar. I vilket fall som helst hjälper empati oss att se hur andra ser sin plats i världen och skälen till deras bedömning. För Ryssland, en betydande del av vars välbefinnande beror på relationerna med sina grannar och den globala majoriteten, är denna kunskap tydligare än i Väst. Dessutom har tvång inte bara misslyckats i det förflutna, utan har inte ens tillräcklig kraft i nuet. Världen kommer aldrig att bli sig lik igen för värden har aldrig varit sig lik gårdagen.

Stabilitet och förutsägbarhet efter 1989, visade sig vara en illusion. Teorier och koncept nyttjades flitigt för trots allt motivera den linjära utvecklingen mot global liberalism, men att ersätta detta linjära med mer praktiska färdigheter och i slutändan enkel multipolär adekvathet blir en intressant uppgift.

Höstskymning

Björkarnas blad blivit gula, höstglädjen infinner sig; hösten, det är den själslig skonsammaste av alla årstider som anländer i detta nu. Jag får omfamnas av ett skyddande mörkret, det är berättigat att avnjuta innekvällar. Flit kan ersättas med filt. Boken självklar kompanjon igen och frid kan fås. Hösten ger drömmen om att hejda sig i livet en ärlig chans, från hetsen i arbetet och sommarens krav på produktivt lathet kan jag i hösten få sjunka ner i ett tillstånd av; varandet. 

Varandet är ostört men lite oberäkneligt, det är fritt från krav, höstkvällen ska vara solitär, lite melankolisk, kontemplation ersätter visionen och vilda sommarnätters sorglösa utevaro. Hösten skänker även god mat och dryck medan årstidens ombytlighet så totalt påminner om naturens egen rytm. I höstens färger kan minnas behovet av långsamhet i och ödmjukhet inför livet. För; det finns under våren och sommarens ljusa dagar mer som håller kvar mig i nattens själsliga mörker än höstens dagar: mardrömmarna, tumultet, ångesten inför kroppens skörhet, barnens framtid i denna värld och livets gång. Dessa depressiva dagar är sällan eller aldrig närvarande under hösten och vintern, utan mitt mörker kommer istället med vårens ljus, som om sommarsolståndet fastnat i natten. På hösten bara vill jag, då kan jag, då är jag herre över tankarna och framtiden. Jag är arketypen; senex. Därför känner jag mig nog hemma på hösten. Vis men lite overksam och hösten ska vara overksam, skörden är över, grubblerierna tar vid, skriverierna som rör det oformliga, sökande och kreativa.

Wislawa Szymborska: Life While You Wait

 LIFE WHILE-YOU-WAIT

Life While-You-Wait.

Performance without rehearsal.

Body without alterations.

Head without premeditation.

I know nothing of the role I play.

I only know it’s mine. I can’t exchange it.

I have to guess on the spot

just what this play’s all about.

Ill-prepared for the privilege of living,

I can barely keep up with the pace that the action demands.

I improvise, although I loathe improvisation.

I trip at every step over my own ignorance.

I can’t conceal my hayseed manners.

My instincts are for happy histrionics.

Stage fright makes excuses for me, which humiliate me more.

Extenuating circumstances strike me as cruel.

Words and impulses you can’t take back,

stars you’ll never get counted,

your character like a raincoat you button on the run —

the pitiful results of all this unexpectedness.

If only I could just rehearse one Wednesday in advance,

or repeat a single Thursday that has passed!

But here comes Friday with a script I haven’t seen.

Is it fair, I ask

(my voice a little hoarse,

since I couldn’t even clear my throat offstage).

You’d be wrong to think that it’s just a slapdash quiz

taken in makeshift accommodations. Oh no.

I’m standing on the set and I see how strong it is.

The props are surprisingly precise.

The machine rotating the stage has been around even longer.

The farthest galaxies have been turned on.

Oh no, there’s no question, this must be the premiere.

And whatever I do

will become forever what I’ve done.

Efter sista vätebomben

 Efter sista vätebomben 

(Ur Det mörknar under träden 1951)       

 

Allt är stilla

evigheten lyssnar in i rymden,

ingen sommar väntar brev med posten.

Lugnt är lugnet, tyst är tystnaden,

den olärde gör inga felsteg

de lärde stannat till i sina egna spår.

Ingen lånar längre ord till tröst,

lykta eller tro -

Tystnaden står i gatukorsningen och värmer händerna

med tomhet.

Regnet snubblar över öde städer,

sagan slocknat i den sista elden.

Stillhet stillhet -

ångesten och oron reste bort med människan.

Fridens vita evangelium

strövar ensam kring med månen -

 

Krigskommissionen

Ursula von der Leyen har nyligen tillsatt sin krigskommission. Kommissionen som nu byts ut har, vilket ofta glöms bort, haft en avgörande roll i att få EU att bryta tabut om finansiering av dödliga vapen när den beslutade att finansiera tillhandahållandet av offensivt militärt bistånd till Ukraina. 

Eftersom artikel 41.2 i EU-fördraget uttryckligen förbjuder " ‘expenditure arising from operations having military or defence implications", krävde detta drag stora mått av juridisk och moralisk kreativitet att kringgå. För detta ändamål avledde kommissionen 3,6 miljarder euro från Den Europeiska Fredsfaciliteten (EPF), en mekanism som existerar formellt utanför EU-budgeten, skapad i syfte att "förebygga konflikter, bygga och bevara fred och stärka internationell säkerhet och stabilitet”. Den fredsfond nyttjade krigskommissionen för att tillhandahålla dödligt militärt stöd till Ukraina. Det var första gången någonsin fredsfaciliteten; f.ö. en något missvisande benämning kan tyckas, hade använts för att tillhandahålla vapen till ett land i krig. Detta besluts genomförande är än mer imponerande med tanke på att EU består av tre militärneutrala medlemsländer, nämligen Österrike, Irland och Malta.

Samtidigt fortsatte von der Leyen att erbjuda Ukraina möjligheten till fullt EU-medlemskap. Löften om snabbare anslutning blandades med långsiktiga EU-åtaganden om ekonomiskt stöd till Ukrainas återhämtning, både under och efter kriget. I slutet av 2022 förklarade von der Leyen vidare att Ukrainas återuppbyggnad skulle kräva "en omfattande Marshallplan" för vilken EU skulle "presentera det nya Ukrainas återuppbyggnadsplattform". Nästan två år senare upprepade hon mantrat om"Europas orubbliga åtagande att stödja Ukraina så länge som det krävs", och förklarade att Europeiska unionen "står vid Ukrainas sida, finansiellt, ekonomiskt, militärt och framför allt moraliskt, tills den dag landet äntligen är fritt”.

Precis som med sanktionerna, eller någon annan fråga för den delen, är poängen inte huruvida man håller med von der Leyens policy eller inte. Poängen är det sätt på vilket hon genom sådana uttalanden kan "låsa in" en specifik politik innan den formellt har godkänts av medlemsländerna, än mindre nationella parlament, inte bara i avgörande militära och säkerhetspolitiska frågor, utan även i frågor som rör finanspolitik. Man kan hävda att medlemsländerna i slutändan förblir ansvariga i den utsträckning som uttalanden som blir förslag måste godkännas av Europeiska rådet, men detta ignorerar sättet på vilket dylika uttalanden effektivt skapar en ny verklighet, eller om man så vill va der Leyen frambringar fullbordat faktum, som medlemsländerna sedan under  hårt tryck får att rätta sig efter.

I detta avseende är det värt att påminna om att från och med juni 2024, har EU-länder och EU-institutioner allokerat sammanlagt 110 miljarder euro till Ukraina, medan det totala ekonomiska stödet som tilldelats av USA uppgår till "bara" uppgår till 83 miljarder euro, och denna tendens att vara ’bättre’ än Washington blir enbart än mer politiskt uttalad. Samtidigt har det inte förts någon diskussion om de utmaningar som att släppa in ett land som Ukraina i EU innebär, med bland annat krav på förlängt ekonomiskt bistånd. Vad skulle detta innebära för EU:s interna politiska och finansiella stabilitet?

Vad som är särskilt tragikomiskt är att von der Leyens auktoritära inställning till Ukrainakrisen ändå inte har förvandlat EU till en "geopolitisk aktör" som kan stå på egen hand och stå upp för dess intressen, vilket delvis kan ha motiverat hennes tillvägagångssätt; Tvärtom, genom att utan tvekan blint lyda USA:s strategi, har von der Leyen gjort EU mer "vassaliserat" till mästaren USA än någonsin tidigare. Som Orbán nyligen uttryckte det: "Europa har gett upp att försvara sina egna intressen: allt som Europa gör idag följer villkorslöst de amerikanska Demokraternas utrikespolitiska linje - till och med på bekostnad av dess egen självförstörelse". Det har vi i hög grad von der Leyen att tacka för, och EU:s medlemsländer tackar genom att förlänga hennes mandat. 

Det är även på sin plats att nämnas på det sätt på vilket von der Leyens krigskommission använde Ukraina, och då specifikt hotet om "rysk desinformation", för att driva på godkännandet av en genomgripande ny censurregim i form av Digital Services Act (DSA), en lag som ursprungligen föreslogs av von der Leyen 2019 och som kräver att sociala medieplattformar tar bort allt innehåll som kommissionen anser vara skadligt och fyllt av hat eller innehålla så kallad "desinformation"; baserat på vaga och ständigt skiftande politiska definitioner så klart. Medan kommissionen hävdar att DSA handlar om att skydda användaren, är det lätt att förstå varför många tror det slutliga målet är censur av oliktänkande samt kunna kontrollera narrativet om Västs storhet, särskilt i ljuset av att kriget mellan Ryssland och Ukraina inte går EU:s väg. 

Det är ingen slump att krigskommissionens första DSA-rapport någonsin var helt inriktad på frågan om "rysk desinformation". Talande nog likställer rapporten "Kremlin-anpassade konton" till att potentiellt kunna innefatta alla konton som är kritiska mot EU-NATO:s inställning till krig och död. Nästan på samma plan som konton som är kopplade till eller associerade med den ryska staten ska censureras i syfte att ”skydda” medborgarna i EU från obehagliga fakta. Parallellt har kommissionen också stöttat en lång rad andra initiativ för att bekämpa "desinformation" från icke-EU-sanktionerade källor. 

Sammantaget har von der Leyen nyttjat den plötsliga försämringen i Ukraina för att driva på utökningen av sina lätt totalitära exekutiva befogenheter, de facto eller de jure, inklusive inom områden där hon saknar formell kompetens, såsom utrikespolitik och försvars- och säkerhetsfrågor, vilket leder till en ständigt växande överstatlighet av EU:s beslutsprocess. Överstatlighet på de nationella parlamentens bekostnad. Påstådda tillfälliga engångslösningar som presenteras noggrant villkorade av krav på snabbhet har i stället för tillfälliga gett upphov till nya institutionella realiteter; realiteter redan blivit en del av Unionens rättsakter. Allt planerat av von der Leyens gamla och nya krigskommission.