Dessutom går vi mot ett krig där fientliga enheter är lätta att hitta och förstöra, och där en av krigets principer; kraftkoncentrationen, inte längre gäller som den en gång gjorde. Så vitt vi kan se från de tillgängliga videorna är de flesta attacker nu i liten skala, men koordinerade över ett mycket stort område. Således liknar krigföring idag schack som spelas på ett bräde med tvåhundra rutor åt sidan, samt med kanske hundra pjäser per spelare. Det är en typ av krigföring som lägger ett enormt ansvar i händerna på yngre officerare och underofficerare, som alla måste vara grundligt utbildade i samma doktrin och ha helt interoperabel och mycket sofistikerad kommunikationsutrustning. Och även då har vi sett hur även de nya enheterna som är utplacerade av ryssarna gör alla möjliga misstag i sina första möten med fienden.
Nato däremot har inga av dessa saker: dess nationella kontingenter kan inte nödvändigtvis ens prata med varandra, dess trupper har ingen gemensam doktrin, och de har absolut ingen aning om hur man ska utkämpa ett krig av detta slag, det gäller även om man genom ett mirakel skulle kunna enas om ett operativt mål. Faktum är att Nato aldrig hade en offensiv operativ doktrin och inte heller hade de en doktrin för försvar av statiskt befästa positioner, vilket är vad Ukraina har skapat. Dess enda doktrin var för en stridande reträtt längs dess egna kommunikationslinjer. Det finns därför heller inget historiskt prejudikat att använda.
Illa i sig, men det är bara en liten del av problemet, även om det utan tvekan är den viktigaste; ty ingen mängd sofistikerad SAAB utrustning kommer göra dig någon nytta om du inte har någon aning om vad du ska göra med den. Det finns åtminstone ytterligare två stora hinder att övervinna, och det första är faktiskt att sätta ihop en militärt slagkraftig resurs. Detta har i sin tur både en politisk och en militär komponent. Om Nato någonsin skulle "blanda sig in i leken", då skulle styrkan behöva se ut som en internationell styrka, med åtminstone symboliska avdelningar från den stora majoriteten av Natos 32 nationer, och alla nationer skulle behöva vara offentligt politiskt förpliktigade att dö för Ukraina. Tidigare har detta varit ett enormt problem: den internationella insatsen i Afghanistan 2002 uppehölls i veckor medan tyska parlamentsledamöter återkallades från Egyptens stränder för att ge det nödvändiga godkännandet för att deras lands styrkor skulle kunna överhuvudtaget delta. De flesta nationer har juridiska eller parlamentariska hinder att övervinna innan trupp kan sättas in utanför det egna nationella territoriet. Sannolikheten för en storpolitisk trafikstockning vid något tillfälle är alltså att räkna med.För det andra måste styrkan ha en trovärdig sammansättning. Det är inte bra att 25 av 32 länder frivilligt ställer upp för att tillhandahålla logistiskt stöd i basområdet Polen, Rumänien eller Sverige. Den internationella militärstaben kommer att behöva ta vilket koncept man slutligen kommer överens om och utveckla en styrkestruktur för att möta anfall från ryska styrkor. Sedan måste de be nationer att bidra med enheterna. Politik, både inhemsk och internationell, är naturligtvis också inblandad här. Nationer kan mycket väl erbjuda, eller vägra att erbjuda, styrkor av skäl som inte har något att göra med det påhittade uppdraget, besegra Ryssland. Vissa typer av enheter kan vara en bristvara: strategisk kommunikation är ett bra exempel. Det är inte många nationer som har erfarenhet av att operera utanför sitt nationella territorium nuförtiden, och om du har ett enda operativt signalregemente, riskerar du att förlora det? Här kommer också att finnas de vanliga argumenten om befälsstruktur: för i de flesta internationella operationer finns det en nation som tillhandahåller befälhavaren och cirka 70 % av högkvarterets personal, som säkerställer att saker fungerar smidigt. Det är vanligt att byta denna nation var sjätte månad eller så i internationella uppdrag, men det kan vara ett problem i Ukraina. Av allt detta måste en korrekt balanserad styrka konstrueras, som åtminstone i teorin kan utföra ett uppdrag. En uppgift som nu dessutom eventuellt måste ske utan inbladning av USA
Och vad skulle själva krigsuppdraget vara? En enkel fråga utan ett självklart svar, uppenbart nämligen att det inte finns något militärt användbart som Nato kan göra för att påverka resultatet av striderna, så utplaceringar av trupp kommer till största delen att vara teater, riktade lika mycket mot den inhemska opinionen som mot ryssarna. Det sista uttalandet kan verka förvånande för vissa som bara lyssnar på svensk public service, men överväg bara några saker. Det är onekligen så att västerländska militärer notoriskt låtit deras manskaps kapacitet att utkämpa konventionella högintensiva krig försvinna. Nato ställas nu inför enorma problem med samordning, doktrin och kraftsamling, även om det kunde enas om ett strategiskt mål. Deras försvarsmakter är inte utbildade för den här typen av krig och har aldrig opererat tillsammans. Men enheterna finns där, eller hur? Och utrustningen? Eller?Inte riktigt. Det skulle krävas en separat uppsats för att gå in på detta i detalj, men storleken och sammansättningen av västerländska militärer tyder på att Nato skulle vara hårt pressade att ställa upp en styrka som är starkare än de rapporterade nio brigaderna som tränats och utrustats av Väst inför den stora ukrainska offensiven 2023, som bara studsade bort, besegrade, av den ryska försvarsstyrkan. Och dessa Kievbrigader innehöll ändå ett antal erfarna enheter och befälhavare. En NATO-styrka skulle behöva tillryggalägga långa avstånd, utan luftskydd eller skydd mot långdistansangrepp, bara för att vara i position att slåss. Och mycket av dess utrustning skulle inte vara bättre än, eller till och med sämre än, enheterna i 2023-attackerna.
Men hur är det med amerikanerna? Med Trump är de inte längre att räkna med. Och även om de vore så finns det nästan ingenting av faktisk kampstyrka. Det ganska tydligt att det egentligen bara finns fyra amerikanska stridsenheter i Europa: ett Stryker kavalleriregemente i Tyskland, en luftburen enhet av brigadstorlek i Italien och en helikopterenhet, också i Tyskland samt specialförband Rumänien. Bilden förblir dock otydlig till följd av rotationer, övningar, utbildnings- och ledningsstrukturer men budskapet är tillräckligt tydligt. USA har inga markstridsförband i Europa som kan hantera högintensiv landkrigföring. Det finns naturligtvis massor av flygplan, men de skulle vara omöjligt för europeiska eller amerikanska flygförband att operera framgångsrikt från baser i Ukraina, och om de var baserade utanför skulle de till stor del enbart förbli en politisk symbol.Med tillräckligt med tid, pengar, politisk vilja och planläggning är självklart det mesta möjligt. Men det finns ingen chans, för att upprepa, att Nato skulle samla en styrka som skulle utgöra något mer än en olägenhet för ryssarna, samtidigt som många liv skulle utsättas för fara. Så allt jag kan föreställa mig är rent politiskt utplacering, av styrkor som inte är avsedda att slåss. Planerare skulle förmodligen tillhandahålla två alternativ: ett "lätt" alternativ som kan kallas för en fredsbevarande styrka eller ett " medelstort alternativ med styrka av stridsenheter, även om de inte förväntas slåss.
Även det lätta alternativet skulle kräva ett multinationellt team, tolkar, säkerhetsvakter, kommunikationsspecialister, fordon, helikoptrar, en logistisk stödenhet och en garanterad tillgång på bränsle, mat och andra förnödenheter. Som en fingervisning hade Kosovos verifieringsuppdrag 1998–99, under OSSE:s överinseende, nästan 1 500 observatörer, plus stödpersonal, med fordon, helikoptrar och flygplan, för ett land som i storlek kanske är jämförbart med Krim. Redan då hade dessa ingen förmåga att skydda sig och drogs tillbaka för sin säkerhet innan Natos bombningar startade. Att bara försöka täcka Ukrainas största befolkningscentra skulle kräva ett enormt Nato-engagemang, och styrkan skulle behöva hållas långt borta från frontbataljerna.
En rent ceremoniell styrka bestående av ett par bataljonsstora enheter, utplacerade runt Kiev, kan vara ett typiskt medium stort alternativ. En sådan resurs skulle behöva sättas in, förmodligen via järnväg, över broar som kanske är intakta eller också inte. Många i personalen skulle behöva flygas in till flygplatser eller flygfält med permanent risk för attack. Det går inte att lita på ukrainarna för tillgång till logistiskt stöd, eller något annat stöd, och det måste komma via samma järnvägar och över samma broar. Nato kan inte heller bara skicka ett par bataljoner: de skulle behöva ett högkvarter med strategisk kommunikation, en logistikenhet, en transportenhet, en ingenjörsenhet, tolkar, kockar, förmodligen helikoptrar och ett team för luftrörelser. Och allt Väst skulle få ut av insatsen skulle vara en styrka oförmögen till allvarlig militär aktivitet, existerande enbart och enkom som ett mål för ryssarna och som en gisslan för ukrainarna.
Avslutningsvis, Västerlandet marinerar sig fortfarande i fettet från det kalla krigets tekniska investeringar. Det är inte en slump att även de modernaste stridsvagnarna och andra stridssystem som skickas till Ukraina är konstruktioner från 1970- och 1980-talen, om än modifierade, eller utvecklade för användning i länder som Afghanistan och Irak. Det är inte längre självklart att Västvärlden fortfarande har den tekniska basen eller nog med kvalificerade personer att skapa, designa, utveckla, tillverka, distribuera, driva och underhålla ny samt sofistikerad utrustning för ett nytt högteknologiskt krig. Det finns typer av teknik, som precisionsmissiler med lång räckvidd, där Nato inte har en förmåga kvar och det verkar osannolikt att det kan utvecklas. Det finns för många historier om västerländska militärteknologiska katastrofer. Det är inte heller uppenbart att västerländska stater kan attrahera antalet krigsrekryter som de behöver, och få kommer entusiastisk ansluta för att uppleva nöjet i att sprängas i bitar av ryska missiler.Nato gör helt enkelt bäst i att inte engagera sig, annat än i att stötta diplomatiska lösningar som syftar till vapenvila och fred.